snö över malmö

och sommaren känns avlägsen. Jag odlar någon slags nostalgi över att 2010 går till ända. Jag har ett starkt behov av att få släppa taget om året. Bokslut. Skall göra det snart. Men först skall jag hänga kvar, i augusti.

Som dagg och honung är din ljuva mund
som rosor doftar du i junilund
och lik en duva så vit och ren
är kärleken, är kärleken.

Men svart som natten är en trolös vän
och kall som is är saknaden
och ensamheten är arm och grå
att vänta på, att vänta på.

Men nu är kärlekens ljuva stund
när jag får kyssa din varma mund
och morgondagen med sorg och gråt
vi skratta åt, vi skratta åt.

Stockholmssnö

Det gäller att vara modig. Att våga ha den där klumpen i magen. För det är inte farligt. Ovant möjligtvis. Okänt. Men ofarligt. Jag vet ingenting om imorgon och tanken får mig att vilja kräkas. Men ändå. Vi vet ingenting om imorgon. En sokratisk sanning, avdammad. Fortfarande giltig.

En av de jag älskar mest har rest till andra sidan jorden, på riktigt. Nästa gång följer jag med. I natt sov jag hos en annan jag älskar högt. När vi vaknade i morse föll det stora snöflingor över de gamla trädgårdarna och jag kunde ta på nuet. Stockholm är förbannat vackert i snö. Jag har fått min älskade Stockholmsdos och därmed också min dos av Malmölängtan. Jag älskar hemlängtan. Jag älskar bortlängtan.
Snart hemma. Igen.

novemberpoem

möter en man som inte kan cykla
han vinglar till
så plötsligt
en strimma blå himmel
över malmös hamn

max

Så höll jag på att irra bort mig i tanken av att ha för mycket att vilja göra. Blev nervös över att tvingas prioritera i allt det jag vill. Försöka vara duktig och inte tänja på min egen kapacitet, att hinna vara ledig med. Men jag tycker ju innerligt mycket om att ha lite för mycket att göra. Att maxa tiden. Både med sådant som är mätbart i andras ögon, men också med sådant bara jag kan sätta värdet på. Det är tanken av att ha för mycket som förvirrar. Att ha för mycket i sig, det är helt hanterbart. Det är helt bra.