skip to main |
skip to sidebar
Härmed nedlåter jag mig.
Februari är världens mest gudsförgätna månad. Februari är världens fulaste och dummaste månad. I februari dör småfåglarna av hunger. Jag ser hur de sitter på sin gren, alldeles burriga - för att hålla värmen när svälten bränner deras fett. Jag har en man som går ut och plockar in talgbollarna så att de kan tina i värmen, och hänger ut nya rumstempererade åt dem. Det spelar ingen roll. Bollarna fryser och småfåglarna dör.
Februari är fulhetens, aknens och blekhetens månad. Säg en som är snygg nu. Säg en.
Februari är en dyr jävla månad, för man måste shoppa sig lycklig, dricka vin på krogen á 90 kr glaset, åka buss istället för att cykla.
Februari är sjuka 7-åringar och ingen-kommer-på-besök månaden framför andra.
Nä, ingen jävla tacksamhet här för att jag har det så förbannat bra. Nej.
Min Marcus Birro besatthet har övergått i ett slags copy cat leverne. Likt Birro drömmer jag om mina vänner. Men vi dricker inte öl på något fult hak på järntorget. Vi lagar mat på något läger. Referensramarna slår igenom, även i drömmarna, antar jag. I natt drömde jag om en gammal vän, en gammal vän som jag saknar, som jag allt för sällan hör av. Felet mitt. Ingen annans. Jag säger som Birro, jag saknar mina vänner med en slags lågmäld panik. Jag saknar dig.
Ännu en inre resa, ett lika fyllt tåg, men denna gången med Stockholm i ryggen, på väg hem. I huvudet snurrar samtalen med David, Adam, Anna. Det är nästan bara i Stockholm som jag har de här samtalen. De där samtalen som dröjer sig kvar. Små fraser som dröjer sig kvar. Lösryckta ur sitt sammanhang - banala. Om att välja livet, om tillit, om närvaro. Tre olika möten, tre olika samtal, tre olika vänner, men ändå samma tema. Samma sanning, som håller mig flytande. Jag står på toppen nu, långt borta från de där åren när jag fick slåss, för rätten att vara jag.
Idag är tacksamheten stor. Idag är jag glad att jag har nära till känslorna. Synd bara att Stockholm är så långt borta.
Sitter på X2000 och gråter. Ett fullt X2000 skall tilläggas. Marcus Birro skall ha barn och jag gråter. Jag grät i morse med, när jag läste om snökaoset. Om banarbetarna på Malmö C som hackar bort isen från växlarna. Att de måste få sova. Då grät jag.
Anna, min grannen, säger att det är bra. Bra att ha nära till känslorna. Jag vet inte. Jag gråter över inslagna plastpärlearmband, och över grisar som blivit av med knorren. Men värre än gråter, är när jag blir arg, och skriker och kastar saker i väggar. Jo, jag skrattar så att jag kissar på mig med. Jag tycker inte om det. Att ha nära till känslorna. Jag vill vara mer, jämn. Flyta in i bakgrunden. Det fanns en tid då jag slogs med näbbar och klor för att få behålla mina ojämnhet. Då jag vägrade underkasta mig. Det känns avlägset nu.
Inatt blev vi inte väckta en enda gång, bara ljudet av en liten fin baby som andades lätt i mörkret, det har inte hänt sedan Sonny var 9 månader. I morse när jag och Smilla lämnade Sonja på dagis så grät hon inte, hon gallskrek. När vi hämtade många timmar senare berättade fröknarna att Sonja dansat och skrattat, eftersom det aldrig hänt förut hade de filmat det, två klipp fick vi ses. När vi gick hem och det snöade upp i näsan på oss, så grät hon inte, hon svor inte ens, hon bara gnydde. När det var dags för middag flög inga tallrikar i golvet, Sonja gillar pappafriadagar, då jag - när ingen tittar på - serverar barnen varm korv med bröd. Nu när det faller förbannad snö över Kirseberg, så sover hon fint. Hon somnade efter vällingen utan protester, utan nattprat.
Förutom snön och gallskriken, så borde alla dagar vara så här.
Det är något mycket mycket sorgligt över min tid. Över dessa FB-chattar. Över att Alfons har odjur under sängen. Sonja skriker så att mitt hjärta dör varje gång jag lämnar henne på dagis. Jag har så mycket att göra att jag fallerar att kanalisera den tid jag har åt rätt håll.
Det är inte något sorgligt över bara min tid, även över Malmös. Idag såg jag för första gången, hur snöröjarna inte plogade vägen utan faktiskt lyfte bort snön med en skopa. Av alla mina skåneår har jag aldrig skådat något liknande. Eller så har jag det. men ändå.
Jag säger som Marcus Birro i dagens Tankar för dagen, jag saknar mina vänner med en slags lågmäld panik.
Ikväll noterar jag när vällingen tagit slut och att förpackning skall källsorteras som mjukplast. Dags att byta märke.
På posten kom en kopia av en artikel ur magasinet Filter. Avsändaren ingen mindre än Daniel. Det handlar om plast. Ett solklart bidrag som fick bägaren att rinna över. 2010 är plastmanifestets år. Detta betyder att antiplast går före kön, klass, rättvisa, ekologi, ekonomi.
Jag lovar att hålla er uppdaterade.
Januari är skärp. December med. Sonny är bara sjuk.
Sjuk sjuk sjuk.
Därpå den värsta vintern jag kan minnas. Det är oändligt vackert. Men jag längtar vår.
Helgens styrelsemöte var riktigt bra, min vana trogen, sprang jag 4 km, denna gången längs havet. Österlen är även det oändligt vackert.
Jag jobbar på fullt på ett nytt manifest, men det går trögt. Ett manifest som kan genomsyra 2010. Ett gemensamt projekt. Ni vet, värsta KBTn. Bubblarna är:
* Att reducera plastanvändningen med 50%
(Tänk plasten på grukan, tandkrämstuben, kaffepaketet, sandleksakerna)
Cool konsekvens:
Sonny får åka kälke istället för pulka
Mindre cool konsekvens:
Det blir 20% dyrare att åka buss utan jojo-kort
* Att baka allt bröd själv
(Tänk korvbröd, grovbröd, singoallakex och kexen till ostbrickan)
Positivt:
Det är så mycket godare
Negativt:
Jag kommer vara trött av att alltid gå upp klockan 0400 för att hinna
* En riktig kulturupplevelse i månaden (bio räknas inte)
Detta är egentligen fusk eftersom detta är samma manifest som 2007
Minus såklart för att det är dyrt och inte nytt, plus att det ökar chanserna att se Krister Henriksson live.
* Resa utomlands minst en månad
Toppar egentligen listan, men det innebär asketism i 11 månader.
* Gifta sig med Niclas
Fin bubblare det här.
Jag ser bara fördelarna. Förutom det är att enas då.
Så har jag bestämt mig, det nya året börjar här och nu. Rutin, vardag. Kärlek.
Och nej, jag tänker inte hänge mig åt någon lista över 2009 eller det decennium som gått, även om det smärtar att inte få förkunna för världen att Thåström var 09s bästa spelning, och att inget slår Niclas och barnen, och att Malmö är Malmö.
Idag snöar det över Kirseberg, idag sa Sonny Pappa för första gången.
Vi har överlevt maginfluensan alla fyra, det var en pärs, men så här på andra sidan tycktes den ganska mild. Fin jul blev det med, med fyra döa sillar i var sin del av soffan, slött öppnandes en klapp. Så här dagen efter kan jag inte riktigt minnas från vem som vad kom. Förlåt.
Imorgon dagen som jag längtat så mycket efter, Moderna! Äntligen.
Vi åkte pulka i dag, jag, Sonny och Smilla. Sonny gillade det inte alls, det var kallt och flög snö i hennes ansikte. Hon gillar inte snön alls. Hennes värld har blivit vit och hon vågar inte sätta ner fötterna. Tur att hon inte vet om att vi åker till Sälen om en dryg vecka.
Smilla har sin sista skoldag imorgon och har därmed klarat av sin första termin i skolan. Jag är stolt så klart, men jag undrar ibland, när hon halvligger i fåtöljen bredvid mig vart åren tagit vägen.
Själv går jag runt med känslan av en varm blöt handduk runt mig, men det är nog bara lite Thåströmblues.
Jag tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev
Eftersom vi aldrig pratar eftersom vi aldrig ses
Hur går det runt nu, bäste broder
Vad ser du längst där uppifrån tornet
Ser du allt, allt det där som gjorde oss till det vi blev
Du har väl hört att jag flyttar hem igen i vår
Synd att du aldrig kunde komma ner och hälsa på
Men livet går isär och man har så fullt upp
med sin egen värld
Och jag vet att jag borde ringt dig
mycket mer än vad jag gjort
Det är kväll här och jag jag har fyllt
mitt huvud med tingeling
Och man blir sentimental av ingenting
Tungt sjukhus på Rådgsvedsgår'n
och söndagsfyllorna på Skebohov
Kommer du ihåg och Lena pling plong
var bara sjutton år
Är det is på fotbollsplan i år
Står trettonvånginshuset kvar
där det stod när jag drog
Jag minns en massa fester
där hos Elton på balkongen
Det var där jag rökte brajj för första gången
Och hur många timmar har man väntat
där nere på stationen
På nån eller nåt som aldrig aldrig kommer
Och det känns som om det var hundra år sen
eller om de va igår
Köpenhamn är bra om man inte vill vara med
Det kan gå dar här utan att jag pratar med en själv
Jag gillar barerna i mitt kvarter
Och månen här är den vackraste som jag vet
Man kan leva ett liv här i hemlighet
Om linje nitton tar mig hela vägen ut
Om det här vintern nånsin nångång
kommer att ta slut
Så ses vi nån dag där längst upp i tornet
Tills dess ha det gott
Och sköt om dig
Ta det lugnt
Hälsningar från mig
/Thåström
Jag är hemma nu. Och Sonny är där hon är.
är potentiellt det tråkigaste som finns. För låt det vara sagt, jag älskar Stockholm. Jag älskar Malmö. Men det där emellan är förbannat tråkigt. Vem vill leva i Norrköping, Linköping, Mjölby, Nässjö, Alvesta, Hässleholm eller Lund. För låt det vara sagt. Jag älskar att åka tåg. Men det är så osexigt. Vem vill äta bistomackor, dricka julmust (det var ett erbjudande), överhöra alla andras samtal och ha svajigt internet.
Nu längtar jag hem till de mina, till Bonny B, Smilla och Niclas. Till mitt dragiga hus. Till min post. Till julkyrkan. Till filmjölken. Snart.
Jag har världens finaste familj jag. I går kväll var vi åter alla samlade och vi åt middag ihop och Sonja visade att hon lärt sig säga nej när hon varit i Kalmar. De somnade trötta i går, och jag älskar den där stunden på kvällen när jag får pussa dem godnatt, efter läsning för den stora och musik för den lilla. Då behöver jag inget mer.
Även vi stora somnade tidigt i går, tätt tätt, och det var bara vi i hela världen.
Smilla har handlat böcker på bibliotekets utförsäljning, och det är stor humor i valet, Sonja äger numera ett exemplar av stora tokboken.
Ikväll åker jag till Stockholm igen, och det är skit det, för jag vill vara dem nära. Men efter Söndag lugnar det sig.
I helgen åker jag första klass. Som det mig anstår.
Men jag saknar de snoriga ungarna, och jag gillar inte att gången är klädd med någon fånig matta. Hur ren kan den vara? Men visst, gratis kaffe och nät är fint.
Jag tror att det är ett problem, att jag så ofta funderar över om det är rent. Eller snarare eller ej. För vore det rent skulle jag inte fundera. Jag vill gärna att SJ byter mattan under mina fötter, ju mer jag tänker på det. På helgens utbildning i Gränna, höll jag på att ta fram svintot och städa bakom kaffebryggaren. Men jag avstod. Däremot fick jag ont i magen för att jag inte ville gå på toa som jag borde, vem vet när de blev städade sist?
Jag funderar vem som kan vara barnvakt åt mina barn så att jag kan städa hemma.
Jag har ett allvarligt problem.
Inlägg
