fever

Nåa! Det är en slags resfeber som drabbat mig de senaste dagarna. Inte så mycket för att jag skall flyga flygplan, bo på hotell och äta god italiensk mat i en vecka. Mer sådan där stressfeber inför allt som bör fixas innan dess.
Igår var underbart, vi åt och drack under stjärnorna i goda vänners lag. Smilla och Lisa ter sig mer och mer som systrar och det är fint att se. Imorgon skall brudarna Andersson (dvs Lisa & Smilla) till stranden. Jag hoppas hinna mina sista ärenden då. Konrad fyller tre till helgen och en söt födelsedagspresent måste inhandlas. Ikeaköket börjar utkristallisera sig så smått och allt annat kan egentligen vänta till dess att jag är hemma från Florens, på att göra listan menar jag.
Imorgon skall jag pussa på min mamma och låna min pappas bil, allt för att göra helgens resa till Påskallavik hanterbar.
Augusti imorgon.

sommaren

Sommaren är hemsk egentligen. Jag får ingenting gjort. Jag sover åtminstone till kl 8, sen slöläser jag tidningen i en timme. Sen tar det ytterligare en timme till dess att Smilla, tonåringen, vaknar. Klockan är säkert 11 innan dess att vi ätit och klätt oss och kan åka till stranden. Framåt kvällen är det middag med vänner från förr eller presens. Igår var det Camilla & Larso, ikväll tror jag Lisa.
Jag kände mig tom i går kväll. Trots att jag i går hann med någon timmes jobb och några timmar framför symaskinen. Jag längtar vardag och höst. Café och böcker. Möten och rutiner. Jobbsök och renovering. Tisdagsgympa och torsdagsbio. Bortskämt av mig att säga så. De flesta skulle döda för min sommar. Well, jag med egentligen, då jag vet att den ger mig alla förutsättningar att klara vintern bättre än de flesta. På måndag åker jag till Italien, till dess ser att-göra listan ut så här:

- Beställa två köksstommar på IKEA, luckor och bänksskiva
- Bröllopspresent till Kristoffer & Rebecca
- Klänning till Kristoffer & Rebeccas bröllop
- Träffa Lisa
- En session familjerådgivning (så stimulerar du understimulerade sexåringar på bästa vis)
- Återlämna bok på biblioteket
- Finna ny bok att läsa (akut)
- Ringa snickaren och rörmokaren
- Present till Nivette
- Ta reda på vilken dag Smilla börjar skolan
- Boka in den årliga kräftskivan
- Boka biljetter inför höstens resor till Stockholm
- Sy klart kjol
- Sy klart gardiner
- Beställa golv
- Betala räkningar

noa noa

Det finns en stor fördel med att vara gravid, noa noas, och alla andras för den delen, reor blir så mycket billigare. Lyllo Smilla däremot, som fick utökad reaeanson i år. Tack vare värmeböljan blev rean dessutom hanterbar då alla andra rearävar tycks vara på stranden.

igår

var underbart, men det var idag också. Vi åt frukost i bersån och vinkade sedan av buffén inför deras resa åter mot östgötsk mark. Sen packade vi in oss i vår AC-befriade bil och åkte ut på Österlen. Vi gick på café och badade i havet, jag tror att idag var sommarens och havets varmaste dag. Sen åt vi en fantastiskt god middag ute i Skillinge. Smilla spöade Kajsa i Uno och jag snusade på Albert. Imorgon ska jag jobba lite, så ikväll blir en tidig kväll. God natt.

Miss Li, oh boy

Ah, jag är tillbaka till livet. Igår natt snubblade (jo, jag tror det är det rätta ordet) Daniel in över vår tröskel. Som en fläkt från förr, från veckorna då han bodde på vår soffa, satt vi trots trötta ögon, och pratade om sådant som betyder något.
Dagen idag har gått i ett, vi badade i havet och sen var det brödbak och soppkok och framåt eftermiddagen var de här, hela Linköpingsmaffian, psykologbuffén, och vackrast av dem alla var såklart David. Det var som att vara tillbaka på östgötsk mark, fast här hemma i mitt Kirseberg. Niclas bjöd alla som ville smaka, stolt på Kiviksmust, och hade sina favoritjeans på sig. Behöver jag säga mer. Jag föll pladask.
Sen dansade vi oss svettiga till Lasse Winnerbäck, och Smilla var mycket stolt över att hon KÄNNER trummisen. Bäst av allt var dock ändå Miss Li. Herregud, jag tror jag är kär. Eller, nej, bäst var när jag fick lösa ut Niclas ur baren, när han handlat öl utan att ha täckning på kontot.
Ikväll var underbart.

galen

Jag håller på att förlora förståndet smått. På alla dessa frågor, varför cyklar hon där, kan man bo i den båten, varför är Sanna inte hemma, vems brygga är detta, varför är det så mycket tång i havet. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Små små frågor som i sig är ganska harmlösa, som undersöker världen, som små öppningar till samtal, men i klump, i sju veckor nu, så frustrerar de mig.
Sen alla dessa löften som aldrig infrias. Ni vet min dåliga ovana av att hänga upp mig och mitt mående på andras beteende. Ni vet, störst av allt är kärleken, men jag är så trött på slokande tomatplantor, otillbakalämnade biblioteksböcker, otömda sopor och kvarlämnade kaffekoppar. Men visst det är bara materiella ting, de betyder ingenting. Vad gör det om en tomatplanta dör? Ingenting. Men samma beteende innebär uteblivna besök, försenade utflykter och allt för lite vänner runt mig.
Denna ömtåliga balans mellan stimulans och understimulans. Mellan arbete och vila. Tristess och fritid. Ork och timmar. Så här går jag och funderar, i mitt rosa hus (jo, jag lovar, jag är tacksam för det jag har) hur jag kan förhålla mig till varandet. Hur jag kan finna acceptans för det jag inte kan förändra. Hur jag kan välja lycka nu. Jag vet, jag skall inte bygga min vardag eller mitt liv på någon annan, bara på mig själv, men det är svårt. Jag rycks med i livspusselkarusellen, i förväntningarna och framförallt i slentrianen, i vanan.
Avslutningsvis en sista bön, ta mitt ord för var det är, jag är inte sur, jag är inte arg, jag söker bara förhållningssätt. Jag behöver bara lite tid.

Fregatten

Jag är lite trött i kväll, nästan svag. Kanske är det Olle? Kanske är det något annat? Det är nästan som en svag känsla av frustration. Av avsaknaden av en riktigt bra bok, saknaden av Anna. Mest tror jag att jag smått håller på att bli galen av att inte ha ett jobb. Sommarlov i all ära, jag hade föredragit semester. Jag saknar det Malmö som en gång var, på Fregatten på Värnhem.

Hobbes

Jag har alltid tänkt mig att det är jag som är Carrie. Snygg, absolut inte rödhårig, självständig, rik, delar Imelda Marcos skointresse, babblar mycket. Ja ni fattar, likheterna är slående. Så i går, i biomörkret, fick jag en uppenbarelse. Jag är inte Carrie, jag är Miranda. Det röda håret till trots. Att jag inte sett det tidigare? Den cyniska inställningen till män, strebertendenserna, barn. Kirseberg är mitt Brooklyn. När Miranda gjorde sin pro och con lista då insåg jag faktum. Det finns bara en människa till som jag känner som gör det (över andra människor) C'est moi!

Filmen var outstanding, bäst var publiken (jag var äldst) som inte fullt ut förstår den subtila sex and the city ironin. Hans Wiklund, fuck you.

akuten

Smilla drabbades av det mycket akuta tillståndet, ärta (eller egentligen lagerbladsfrö) i näsan. Sjuksköterskan på sjukvårdsupplysningen insisterade på att akuten var det enda rätta. Mycket motvilligt åkte vi så dit, väl medvetna om hur högprioriterat en liten Lisabet skulle vara på Malmö akut, samma ställe som är känt för patienter i personalmatsalen (nej det var Malmö psykakut) men likväl patienter i korridoren. Så efter fyra timmars väntan fick vi träffa en trevlig öron-näsa-hals doktor (som jag nära på kallade för doktor Berglund) som inte fann någon ärta, men likväl kunde se att det suttit något stort i näsan, av skavsåret att döma. Ärtan var väl svald efter att Smilla gått på händer i väntrummet och käkat chips trots att det var måndag, huvva mig. Jag avböjde vänligt men bestämt aktivt kol för att häva eventuell förgiftning den lilla kunde fått av lagerbladsfröet. Om hon blev förgiftad skulle jag nog märka det. Hemma var vi strax innan 01.30 i natt och Smilla sover än, trots att klockan nu är 13.10.

Idag lyser solen med sin frånvaro och jag börjar känna mig lite sommarsjuk. Jag skulle så gärna vilja jobba på min bränna. Förrförra veckans maginfluensa tog liksom mina rosiga kinder i från mig. Men när Smilla vaknar och Niclas kommit hem från jobbet så blir det picknick trots allt.

Visinsgö

Helgen spenderade vi på ett vackert men lite regnigt Visingsö. Vi vandrade såklart i Arns fotspår, åt god mat, badade (eller Smilla gjorde), åkte Remmalag och bara njöt av Anna, Jens & Jonnas sällskap. Jag saknar dem nästan varje dag och önskar att de fanns närmare.

Uppdatering

Jag fattade något slags beslut i natt. Att hålla mig på min kant resten av sommaren. Att bara njuta av min lilla familj, trädgården och nuet. Ni vet, inget nytt beslut alltså, bara en påminnelse om gamla löften. Att jag inte kan ansvara för någon annans lycka, hur gärna jag än vill. Att jag ansvarar för mitt liv. Att jag inte skall oroa mig för er andra. För det är inte mitt ansvar. Ni hör, jag måste upprepa de orden, som en påminnelse, eller kanske ett försök till övertygelse. Eget ansvar. Det betyder inte att jag inte vill se er. Att jag inte älskar er. Men ni vet var jag finns. Kom förbi på kaffe, jag ligger i mitt senaste loppisfynd (under en filt) och solar näsan.

Den lilla toaletten är snart färdigrenoverad. Den är fin. Jag skall publicera en bild så snart vi fårr belysning med så att ni har en chans att se den. Mest roligt var att toaletten som är på 2 kvadrat, lyckades bli ett gemensamt renoveringsobjekt, även om luften lätt tryter där inne när man är två. Men ändå.

Det kom en en-timmes bok på posten i fredags, "Rufus" av Lessing, och i går onsdag läste jag klart den, en timme på nästan en vecka. Det måste vara rekord. Så nu letar jag efter en ny bok som kan göra mig sällskap. Förslag någon?

Nu kom Smilla & Lykke.

karantän

Efter nästan tre dagar har vi beslutat oss för att karantänen är över. Det har varit tre förbannat tråkiga dagar. Jag avslutar det hela med en värdelös film. Imorgon blir det Bjäre.

maginfluensa

Igår var jag dödligt sjuk i den synnerligen allvarliga sjukdomen maginfluensa. Så sjuk att jag inte ens orkade titta på Glamour. På egen begäran stod urmodern här, min egen morsa. Smekte min panna och lekte med Smilla. I natt blev Smilla också sjuk. Men idag tycker hon att det är toppen att få se på barnkanalen och dricka coca-cola (sic). Hoppas mamma klarar sig, och Nicke.

Vem är det egentligen som styr?

Visst är det så, det passar mig inte att vara ledig. Nu är jag inne på ledighetsvecka fem. Nu är jag uttråkad. Nu surfar jag nätet efter onödigt tidsfördriv. Detta efter att dammsugt Malmö efter spännande konsumtion, det blev en slipmaskin. Efter att ha spacklat på toaletten. Efter att ha städat min garderob, Smillas garderob, den gemensamma garderoben, skafferiet. Storhandlat.
På expressen kan man ta testet "vem är det egentligen som styr", jag prickade in 10 av 10 ministrar. Still going strong.

kaffe

Smilla och Niclas har rymt till Skånes djurpark och jag har undanlåtit att berätta att det var där jag fick min första riktiga kyss. Jag tror jag låter det vara osagt, Smilla fnittrar ihjäl sig när hon får höra om livet innan henne. Själv kuttrar jag ihop här hemma, dricker kaffe och lyssnar på regnet. Fast det har slutat nu. Renoveringsplanerna har landat nu och jag tror att vi har bestämt oss, nu skall bara planen nedtecknas och sedan hållas till punkt och pricka. Jag lovar att berätta allt om hur det går.

Sommaren 2008

Småland tur och retur

Med risk för att låta lite sådär extra världsvan och pretantiös så kommer här följande betraktelse.
Jag har sett många platser världen över, platser som jag stundtal förälskat mig i och som jag velat återvända till, där jag känt mig hemma och lugn. Där jag känt mig tillfreds. Bjäre är en sådan plats, Zanzibar en annan. Men ingen plats har sådan påverkan på mig som Grönvik har. Ingen plats jag hitintills skådat är så vacker som Grönvik. Grönvik är en liten plats i Småland, strax norr om Blekingegränsen. På landsvägen mellan Djuramåla och Siggamåla. När den tjocka småländska skogen känns som tjockast uppenbarar sig en glänta, med hagar och ängar, där ligger gammelfarmor Ruts torp. Ett litet rött småländskt torp med tillhörande lada. Där har tiden stått stilla. Där står tiden stilla. Där finns inga grannar som stör, inga bilar, ingen internettrafik och inga människor. Det är bara skogen, ängen och hagen. Kanske är det för att jag aldrig förr sett en sådan öde plats, där man kan duscha på trappan och kissa i gräset, som jag älskar Grönvik. Kanske är det av nostalgi, med sommaren 01 i åtanke då jag och Niclas badade i varje sjö runt Grönvik. Kanske är det illusionen om att det var bättre förr som gör att jag älskar grönvik? Kanske är det för att Smilla slipper alla raseriutbrott där? För att jag slipper alla mina? Kanske är det för att jag tvingas till så total avkoppling och vila så att kropp och själ kan återhämta sig där? Jag vet inte.
Nu kan jag bara hoppas att Grönvikseffekten håller i sig.