jenny - februari

Jag vann. Imorgon är skiten slut. Vi firade av vintern med en hemma helg. fint.

Sonnys morgon

Trots Niclas försök att smyga ut genom dörren 06.15 så vaknade vi, jag och Sonja. Vi låg i mörkret på en och samma kudde och pratade. Sonja pratade, jag försökte somna om. Hon testade om jag ville ha hennes nappar och om jag skrek när hon drog mig hårt i näsan. Sen sjöng hon för mig, bä bä, bä bä. Fint. Glad att jag lärt henne just den sången. Annars är allt nästan som vanligt, jag har fått tulpaner av min man och det töar ute. Det kan inte vara bättre.
Idag är min dag. Jag och Lisa skall ses på cafe kungsgatan, var annars, för lunch, och sedan skall hon vara min personal shopper.

let the wild rumpus start

Det skall erkännas, med inspiration av Alex Shulman, leker vi så stjärnorna på slottet hemma på Kirseberg. I går var det Smillas dag. Smilla fick ha på sig vilka kläder hon ville, och följdaktien gick hon ut i svart tunika och vita strumpbyxor, och med min favoritsjal till. Vi tog bussen in till stan, och vi lekte bussleken hela vägen, och i enlighet med reglerna, så la jag mig. Med finess så klart så att det inte var uppenbart.
Smilla avlämnades på Aqua Kul där moster Lisa tog vid. Efter en två timmars badande och pannkakslunch, gick de så på café. Smilla drack en stor varm choklad och såg en tonåring med rosa hår.
Efter café var det dags för bio och till vildingarnas land var läskig men bra. Efter bion mötte jag upp och vi tog bussen hem, med rundan om affären.
Till middag åt vi plock. Smillas favorit och standard här hemma. Plock är pastasallad, men alla får komponera (plocka) sin egen pastasallad. Alla får en god middag, inget tjat, inget bråk. En av mina och Niclas bästa uppfinningar. Sonny åt för övrig hommus för första gången i går. Det gör hon inte gärna igen.
Till efterätt åt vi äppelpaj med hemmagjord vaniljsås.
Sen var det fritt dataspelande, till dess att vi tre stora krashade i soffan framför skidor, med tillhörande chips och dip.
Niclas läste fem för Smilla och hon fick somna i den stora sängen. Vilken dag.

Idag är Niclas dag.

det rinner inget vatten under broarna

Livet prövar mig. Narras. Denna vitsippsavsaknade årstid. Men ändå, lycklig.
Jag saknar fortfarande mina stockholmsvänner, jo ni heter så. Men så slår det mig, som en liten men pinsam påminnelse. Den stavas Malmö. Här är hemma. Nu.
Idag lunch med Daniel, och jag gillar det - där i raderna mellan ett samtal som pågår, en självklar känsla av att vara hemma.
I går i mörkret, i en barnsäng, en liten sjuåring som härmar sin pappa, som att minna om honom när han är bortrest, hon säger något om att anderssonskan har hett humör. Vi fnissar en stund. Sen tyst. Sen säger hon, vänd mot väggen, ut i mörkret, "men du är världens bästa mamma ändå". Hon trycker min hand.
Sen en egen kväll, inga vakna barn, ingen man, ingen som ringer, inget som stör, jag sorterar papper och redovisar kvitton. Efteråt en känsla av lugn. Av ordning och reda.
Om natten väcker han mig sen, inte viskande, utan på Niclas eget burdusa visa, "jag är hemma nu".
Det är jag med.

yet another inre resa

denna gången är jag någonstans i skåne på ett förlågngsammat tåg. Inre resa lik väl. Jag vet att jag hade lovat, att stanna i Cherryhills till dess att tomatplantorna skjutit skott. Men jag har alltså gett mig av. ut. Jag hade laddat hela veckan för cykelturen ner till Orkanen. Men i dag var det så kallt, att det blev bussen istället. När jag plockat upp min böcker som snällt väntade på mig, så smög jag och lisa oss närmast det fönster där man kunde ana solen. Vagt. Men ändå. Vi drack kaffe och pratade om de stora båtarna nere i frihamnen som försvinner bort, förmodligen långt bort, hur de tutar på varandra. Vi pratade om gamla kärlekar, våra studier, härskartekniker och om våren. Jo, den kommer. I dag är en bättre dag.

älskade Birro

Så står jag här igen. Nej, så är det inte. Där jag står har ingen annan stått förut. Har jag aldrig stått förut. För ett ögonblicks sekund glömmer jag det.
Nytt eller gammalt, jag famlar. Jag famlar och tar till gamla knep. Gamla knep som inte fungerade då, som inte fungerar nu. Birro är min kompis i mörkret. Dagens krönika i expressen var fenomenal. Jag måste sluta tro att han kommer att rädda mig.
I all denna självupptagelse, förvirring och februarihat så har jag glömt att berätta. Rutan hoppade från 5:an i lördags. Hon är 7, jag är 30, jag kommer aldrig våga hoppa från 5:an. Aldrig.

det snöar

Härmed nedlåter jag mig.

Februari är världens mest gudsförgätna månad. Februari är världens fulaste och dummaste månad. I februari dör småfåglarna av hunger. Jag ser hur de sitter på sin gren, alldeles burriga - för att hålla värmen när svälten bränner deras fett. Jag har en man som går ut och plockar in talgbollarna så att de kan tina i värmen, och hänger ut nya rumstempererade åt dem. Det spelar ingen roll. Bollarna fryser och småfåglarna dör.

Februari är fulhetens, aknens och blekhetens månad. Säg en som är snygg nu. Säg en.

Februari är en dyr jävla månad, för man måste shoppa sig lycklig, dricka vin på krogen á 90 kr glaset, åka buss istället för att cykla.

Februari är sjuka 7-åringar och ingen-kommer-på-besök månaden framför andra.

Nä, ingen jävla tacksamhet här för att jag har det så förbannat bra. Nej.

att sakna

Min Marcus Birro besatthet har övergått i ett slags copy cat leverne. Likt Birro drömmer jag om mina vänner. Men vi dricker inte öl på något fult hak på järntorget. Vi lagar mat på något läger. Referensramarna slår igenom, även i drömmarna, antar jag. I natt drömde jag om en gammal vän, en gammal vän som jag saknar, som jag allt för sällan hör av. Felet mitt. Ingen annans. Jag säger som Birro, jag saknar mina vänner med en slags lågmäld panik. Jag saknar dig.

Stockholm

Ännu en inre resa, ett lika fyllt tåg, men denna gången med Stockholm i ryggen, på väg hem. I huvudet snurrar samtalen med David, Adam, Anna. Det är nästan bara i Stockholm som jag har de här samtalen. De där samtalen som dröjer sig kvar. Små fraser som dröjer sig kvar. Lösryckta ur sitt sammanhang - banala. Om att välja livet, om tillit, om närvaro. Tre olika möten, tre olika samtal, tre olika vänner, men ändå samma tema. Samma sanning, som håller mig flytande. Jag står på toppen nu, långt borta från de där åren när jag fick slåss, för rätten att vara jag.
Idag är tacksamheten stor. Idag är jag glad att jag har nära till känslorna. Synd bara att Stockholm är så långt borta.

långt borta nu

Sitter på X2000 och gråter. Ett fullt X2000 skall tilläggas. Marcus Birro skall ha barn och jag gråter. Jag grät i morse med, när jag läste om snökaoset. Om banarbetarna på Malmö C som hackar bort isen från växlarna. Att de måste få sova. Då grät jag.

Anna, min grannen, säger att det är bra. Bra att ha nära till känslorna. Jag vet inte. Jag gråter över inslagna plastpärlearmband, och över grisar som blivit av med knorren. Men värre än gråter, är när jag blir arg, och skriker och kastar saker i väggar. Jo, jag skrattar så att jag kissar på mig med. Jag tycker inte om det. Att ha nära till känslorna. Jag vill vara mer, jämn. Flyta in i bakgrunden. Det fanns en tid då jag slogs med näbbar och klor för att få behålla mina ojämnhet. Då jag vägrade underkasta mig. Det känns avlägset nu.

en gråtfri dag

Inatt blev vi inte väckta en enda gång, bara ljudet av en liten fin baby som andades lätt i mörkret, det har inte hänt sedan Sonny var 9 månader. I morse när jag och Smilla lämnade Sonja på dagis så grät hon inte, hon gallskrek. När vi hämtade många timmar senare berättade fröknarna att Sonja dansat och skrattat, eftersom det aldrig hänt förut hade de filmat det, två klipp fick vi ses. När vi gick hem och det snöade upp i näsan på oss, så grät hon inte, hon svor inte ens, hon bara gnydde. När det var dags för middag flög inga tallrikar i golvet, Sonja gillar pappafriadagar, då jag - när ingen tittar på - serverar barnen varm korv med bröd. Nu när det faller förbannad snö över Kirseberg, så sover hon fint. Hon somnade efter vällingen utan protester, utan nattprat.
Förutom snön och gallskriken, så borde alla dagar vara så här.