ambivalens

Läsa styrelsehandlingar inför nästa möte, plugga eller deklarera. Suck. Jag vill mest gå på stan och konsumera vackra ting.

"men jag har ett hem nu, där jag får andas ut"

Yes, jag har mitt rosa hus med min prunkande rabarber. TAW går på repeat, ändå skakar jag inte av mig den där malande känslan. Att tiden inte räcker till. Kanske stavas det renoveringströtthet. Symaskinsterapi nu. Rädda mig.

"Vart än vägarna bär
Vart än drömmen tar slut
I hans nåd faller jag, där får jag andas ut"

Stiltje

Om klass 6A tog mig med storm så gjorde lärarhögskolan inte det. Idag skolkar jag. Jag står nämligen inte ut med ytterligare en föreläsare som talar i anekdotform, som vill diskutera och känna av. Som inte klarar av att teoretisera. Jag orkar inte mer. Inte en dag till. Jag säger som min nyvunna vän Fanny, det är inte det här som är livet. Livet pågår någon annanstans. Jag försöker sakta och motvilligt att acceptera det.
Problemet är bara det att det är är så mycket som blir pannkaka när jag inte har fasta rutiner och strukturer. Staket som håller mig på rätt sida av konventionen. Utan dem skulle jag vara en evig semestefirare.

Det var länge sedan nu

Men livet snubblade över mig, tog mig med storm. Barnen i klass 6A var min egen 9A. Särskilt en pojke tog mig med storm. Under de fem veckor jag var där vägrade han läsa i sin skönlitterära-jävla-skit-bok. Istället satt han av tiden med kommentaren, vad ska du göra åt det då? För han likt många andra barn, har knäckt koden, vad ska vi lärare göra åt det? Vinn mitt sociala kapital eller dra åt fanderns, skriker de medan de hänger ut ur fönstret på tredje våningen. Jo, det fanns barn som gjorde det. Men när jag återvände till min 6A för att vikariera, valde jag ut en ny bok åt pojken som tog mig med storm, sa åt honom att om han verkligen ville bli dataprogrammerare så skulle han vara tvungen att läsa tusentals sidor innan han en dag var klar. Stormpojken läste Berts dagbok i sträck i 40 minuter. Det var min bästa dag.