skip to main |
skip to sidebar
Smilla är hemsk, hon har ingen uppfattning av att andra människor existerar. Hon fullkomligt bara ångar på. Respektlös.
I alla fall när hon sover. Vi är i Norrköping och trängs i Anna & Jens sk dubbelsäng. Jag har vaknat flera gånger av att Smilla legat ovanpå mig. Av att hon använt min korsrygg som huvudkudde och slutligen när vi väl låg skavfötters att hon använde mina vader till kudde. Då fick jag nog och gick upp.
I går körde jag genom landet som så många gånger förr och E4:an blir aldrig vackrare än nu. Jag tog en tur till den kungliga huvudstaden och vattnet glimmade i solen. Smugt. Hem reste jag i första klass och gjorde följande observationer:
- bara män åker första klass
- bara män över 35 åker första klass
- i första klass talar man inte lika högt i mobilen som i andra klass
- i första klass ser konduktören fjantigare ut
- i första klass får man mat
- i första klass får man läsa SvD
Vidare var tåget 45 min sent och jag får tillbaks min biljett, I can do it again!
Om bara barnen kunde vakna, förlåt Niclas, så att vi kan åka vidare mot Rättvik.
Efter Lisas mysiga entré tidigt imorse så har dagen gått i förvirringens tecken, pluggade intensivt fram till kl 11, sen genomförde jag en anställningsintervju åt CISV. Framåt ett mötte en förvirrad Lisa en förvirrad Jenny, vi letade efter en restaurang som jag inte längre mindes var den låg, vi letade efter en klänning till lördagens bröllop. Vi fann Tore och jag fick massage på UFF. Surreal but nice. Vä hemma med Smilla däckade jag i soffan, gick upp och spydde upp allt jag hade i magen. Fick Smilla i säng framåt 21 och efter att ha fnissat i sängen i en halvtimme. Sen gick jag upp och skrev klart min inlämningsuppgift. När jag packade väskan vet jag inte, men imorgon kör jag och Smilla mot Norrköping. I morgonkväll skall jag göra en intervju till i Stockholm, sen Rättvik och Dalarna i flera lugna dagar. Jag vet knappt vad jag heter men imorgon börjar mitt sommalov.
Strax innan 7 stod en trött men entusiastisk Lisa i mitt sovrum och bad om datorhjälp. Som den fågelstorasyster som jag är klev jag gladeligen upp och hjälpte henne med det sista inför hennes kandidatuppsats. Nu är hon äntligen klar och jag får min lillasyster tillbaka. Nu återstår bara min egen inlämningsuppgift innan jag också skall ta sommarlov.
Igår somnade jag kl 23 och vaknade första gången 07.10 och andra gången 08.00. Det var underbart. Det måste varit gårdagen i solen som gjorde det. Det ösregnade ett härligt sommarregn utanför fönstret i morse och jag och Smilla låg och lyssnade på regnet i en halvtimme innan vi pallrade oss upp. Nu måste jag slutspurta, inlämning på torsdag - "mitt pedagogiska credo" - LOL.
Räven har tagit ett av Fridas lamm.
Jag har rymt till mormors famn. Inte min, men din. Du vackra barn som väckte mig med hjärtansteckningar på min dag.
Med ett ständigt minus på sömnkontot, förbannade mani, med en viss biologisk sårbarhet för nostalgi, så gjorde jag något dumt. "Åh herregud så dumt". Jag gläntade på gamla minnen. Jag har få sådana där minnen av tider jag vill återuppleva, inte heller detta var en värld jag vill kliva tillbaka in i. Men minnen är ändå minnen. För nostalgin skull. Eller i glädjen att få minnas det som varit bra. Men minnen, alltså, de borde hållas i den där stängda asken. För här är här och nu är nu. Men å andra sidan jag tänker inte skämmas för de minnen jag har, varken de bra eller dåliga. För som Rickard sa; det är bara minnen. De är inte sanningen. Det finns ingen sanning. Åh älskade kognitiva förhållningssätt. Älskade konstruktivst. Det som räknas är här i kväll, när resten av Sverige ser på barbiedockor på scen så är jag ensam med mina minnen i mitt rosa hus. Här i kväll så är det inte svårt men nostalgiskt att minnas.
Åh, vad jag älskar skarpt läge. Jag älskar att producera då, jag älskar att skriva då. Jag älskar den division som jag kliver in i då. När allt bara går av farten, skrivande, läsande, ärenden, mat, liv, barn, tjofadderittan! Snart är det sommarlov. Bara två veckor kvar. Då skall jag påta. Bara jag inte får en tegelsten i huvudet nu. Hä'r och nu!
och att det regnar i dag gör ingenting, jag tror snarare att min trädgård behövde det. Jag steker pannkakor till fredagens kalas och svarar på dagens mailskörd. Jag borde läsa men har varit i Kristianstad större delen av dagen och känner mig trött och nöjd. Det var vårens sista sammankomst och nu återstår bara tre examinationsuppgifter.
Jag sover fortfarande dåligt, kanske spelar hormonerna mig ett spratt? Eller så är det bara lite för mycket nu. Hey Dolly ligger och blänger halvläst från nattduksbordet och väntar på mig, men jag måste först ta mig igenom skolan. Håll ut Dolly, je arrive!
Igår var en av de bättre dagarna på riktigt riktigt länge. Kärleken stavas Frida. Men jag skall börja från början. Eftersom det börjar bli skarpt läge så infann sig studieron i går och jag läste en hundra sidor i min "den autentiske läraren", Niclas kom hem efter ytterligare en vecka med sig i Linköping, att han hade en skitful gigantisk tjockTV med sig är en mindre plump i protokollet. Tillsammans åt vi ekologiska feta sparris med pasta, äntligen är primörernas tid här. Framåt fyra så var hon så här, min Frida. Frida från förr. Frida som jag dansade mig svettig med på tiden då Tivoli var tidernas ställe, Frida som jag promenerade de långa milen med i natten när bussarna slutat gå. Frida som visade mig Lasse Winnerbäck. Frida som bjöd på min första absintfylla. Frida och jag som delade 90-sängen. Frida som öppnade dörren till veganismens land. Göteborgskravallerna. Jag och Frida gjorde lite annat med, och trots bloggens så kallade ärlighetsform utelämnar jag det här. För i dag är vi faktiskt vuxna och vill inte sitta i fängelse för de brott vi begick för snart 10 år sen.
Igår så var hon så här med Signe på armen, Signe som jag aldrig mött, men minst lika söt som sin storasyster Maja. I två timmar förkovra vi oss inte i tiden som varit men om tiden som är. Om att få vara vuxen. Om våra barn. Om kärlek. Om äktenskap och gud. Såklart fick gud vara med på ett hörn. För ni vet, det finns vänner, och så finns det vänner som man kan prata om gud med. Om livet i hus. Om begäret att konsumera trots att tingen inte gått sönder. Om barnen skall få cykla runt själva. Om jobb. Om att skriva. Om syskon. Om att äta kött. Om att få odla. Om havregrynsgröt. Om kuba. Och så en liten sväng om det livet som var för 10 år sen.
Igår var en av de bättre dagarna på länge.
Jag, Niclas & Smilla firade med vietnamesisk mat på möllan, väl hemma somnade jag på den rosa soffan.
Drabbar det även er? Handlingsförlamningen? När man har så mycket man borde göra. Eller i alla fall vill göra. Men så blir det inget. Jag talar inte om studietrötthet. Eller jobboverload. Jag pratar om de där positiva sakerna. Det som är kul. Sätta upp nya hyllor (har stått ouppackade från ikea i tre veckor nu). Gräva ner fröer i jorden. Äta lunch. Jo, även det. Bio. Glass. Nya rullgardiner. Resa till Florens. Bröllopsklänning (nej inte mitt eget). Smilla födelsedagspresenter. Potatis.
Jag ser ut som metreolog-Per eller Joey Tempest i håret, välj själv. Men vad gör det, jag är barnsligt lycklig och har äntligen börjat läsa inför slutexamen.
Okey, det skall erkännas jag tänkte köpa Noréns bok, mest för att jag ville läsa om hans klädinköp och hans hummrar. Inte som mycket för skvallret. Men Thommy Berggren har återigen räddat mig. Sen jag hörde Thommy Berggren tala live för första och ända gången har jag varit dödligt förälskad. Jag är övertygad om att han har en moral som rimmar med min egen. Coolt va att få ha en själsfrände i en kändis. Undra om han har mig som sin? Han skulle bara veta. På DN kultur slog han så sönder min fåniga idé om att vilja lägga hundratals kronor på att läsa om Norén.
Problemet just nu är att jag lider av leda och inte vill lägga hundratals kronor på något. "Den autentiske läraren" 270 kr på Akademibokhandeln, eh nej tack. Jag skiter hellre i att plugga. Sitter hemma och äter vitt bröd och lyssnar på Anna Ternheim och vill att min man skall komma hem och kyssa mig så som bara han kan. Att Smilla skall skolka från dagis så att vi kan få larva oss i takt till Barbielåten.Att jag inte sett glamour i går så att jag kunde sett reprisen idag. Att jag kan få vara 14 igen och skriva dikter. Att kaffe smakade gott. Att lärarutbildningen inte var en chimär. "Tragiskt, soligt".
"De" lovar sommar en dag till. Jag firar med att tvinga mig själv att läsa. Skall bara bita ihop tre veckor till, sen sommarlov. Niclas reste till Linköping som vanligt i går kväll och jag längtar redan till att det skall bli fredag så att han kan komma hem. Visst är det sköna veckor, då jag får mycket läst, men det är ensamma kvällar. Men om tre veckor är det över och han flyttar in för gott. Tack gud.
Jag lapar sol nu. Jag försöker läsa om elevers rätt till en egen kunskapsprocess. Men det är svårt. När man mest vill sitta på café i solen. Min syrén är löjligt vacker nu. Jag borde lägga in en bild men vill inte riskera att hamna i husägarträsket. Jag är lycklig. Snart är det sommar på riktigt. Jag ska börja blogga mer om kläder. Vet bara inte var jag skall börja.
Jag har haft några sådana dagarna nu, när jag låtit mig tyngas ner av ogräset, av lakanstvättarna, av illaluktande kylskåp och av ensamheten. Jag är slav under det sociala livet. Jag saknar mina vänner hopplöst mycket, förra veckans visit fick mig att inse hur tyst det är utan dig som granne. Jag saknar Santinis dyra luncher och Sangrias sunkna inredning. Jag saknar till och med LiU:s kaffe. För ja, jag saknar er.
Men visst, jag älskar Malmö. Jag älskar backarna och jag älskar kungsgatan. Jag älskar att element har bytt koncept och jag älskar er. Malmö är ju ändå malmö, trots att solen skiner så blåser det i blåshålet. Men min egen syrén blommar. Idag är ingen sådan dag längre. Jag njuter vemodet i solen och jag njuter det nya livet.
Nu lunch med Adam.
Inlägg
