saved by Frida

Igår var en av de bättre dagarna på riktigt riktigt länge. Kärleken stavas Frida. Men jag skall börja från början. Eftersom det börjar bli skarpt läge så infann sig studieron i går och jag läste en hundra sidor i min "den autentiske läraren", Niclas kom hem efter ytterligare en vecka med sig i Linköping, att han hade en skitful gigantisk tjockTV med sig är en mindre plump i protokollet. Tillsammans åt vi ekologiska feta sparris med pasta, äntligen är primörernas tid här. Framåt fyra så var hon så här, min Frida. Frida från förr. Frida som jag dansade mig svettig med på tiden då Tivoli var tidernas ställe, Frida som jag promenerade de långa milen med i natten när bussarna slutat gå. Frida som visade mig Lasse Winnerbäck. Frida som bjöd på min första absintfylla. Frida och jag som delade 90-sängen. Frida som öppnade dörren till veganismens land. Göteborgskravallerna. Jag och Frida gjorde lite annat med, och trots bloggens så kallade ärlighetsform utelämnar jag det här. För i dag är vi faktiskt vuxna och vill inte sitta i fängelse för de brott vi begick för snart 10 år sen.
Igår så var hon så här med Signe på armen, Signe som jag aldrig mött, men minst lika söt som sin storasyster Maja. I två timmar förkovra vi oss inte i tiden som varit men om tiden som är. Om att få vara vuxen. Om våra barn. Om kärlek. Om äktenskap och gud. Såklart fick gud vara med på ett hörn. För ni vet, det finns vänner, och så finns det vänner som man kan prata om gud med. Om livet i hus. Om begäret att konsumera trots att tingen inte gått sönder. Om barnen skall få cykla runt själva. Om jobb. Om att skriva. Om syskon. Om att äta kött. Om att få odla. Om havregrynsgröt. Om kuba. Och så en liten sväng om det livet som var för 10 år sen.
Igår var en av de bättre dagarna på länge.
Jag, Niclas & Smilla firade med vietnamesisk mat på möllan, väl hemma somnade jag på den rosa soffan.