2008

Jo, det är dags att göra bokslut.
2008 kan ha varit det märkligaste året någonsin, men också det bästa. Jag vill gärna tro att varje föregående år får vara det bästa. Men med tanke på de där åren 2004, 2005 som var våldsamt kaotiska och allt annat än de bästa, så ter sig 2008 som ett fucking fantastiskt år.

Vi låg i sängen i går, Niclas och jag, och pratade om hur vi saknade Linköping, och det sociala livet där, inte att vi ångrar Malmö, aldrig, men ännu har Malmö inte riktigt lyckats att matcha Linköping socialt.

2008 är Malmö. 2008 är jävligt mycket Malmö. För ett år sedan var vi hopplöst förvirrade och befann oss någonstans mellan yttre och inre ringvägen, nu hittar jag vid varje mot och varje påfart. Jag hamnar inte längre i Burlöv när jag skall till Toftanäs. Jag har lärt mig att stadsdelen mellan city och Rörsjöstaden heter Lugnet, att man ser pariserhjulet från stadshuset, jag har mött arkitekten bakom bron vid stadshuset, Daniel har börjat att jobba i stadshuset och Lisa & Lina var på fest med Ilmar. Jag har dansat på Inkonst (nej förlåt Debaser) och mött Malmös alla busschaufförer, den ena dummare i huvudet än den andre.

2008 är Kirseberg. 2008 är Källargatan. Året då Rutan lärde sig att ringa på portkoden, gå själv till kompisarna, träffade Sune, byggde kojor på Kalles plats (vem fan är Kalle undrar vi dock fortfarande?). 2008 är Kirsebergs bibliotek och kulturhus, valborg i beijan, grillen i trädgården, Emmaus, skridskor i ishallen och fotboll på östergård. 2008 är nya grannar. Världens bästa.

2008 är inte den inställda påskmiddagen, 2008 är inte en promenad till Brantevik, 2008 är inte en partners dåliga jobb, 2008 är inte de hopplöst få biobesöken, 2008 är inte året då jag krockade för första gången, 2008 är inte tårarna, 2008 är inte de privata skulderna, 2008 är inte HKR, 2008 är inte den värsta magsjukan sen afrika.

2008 är så mycket mer. Så mycket bättre.

2008 är Smilla. Sonja. Niclas. Jenny. Fuck yes, 2008 är min stora familj och mina riktiga vänner.

2008 är året då jag gick till tandläkaren för första gången på åtta år.

Sonja

vardag igen?

Fortfarande en smula tagen av en förlossning som liknade inget jag hade föreställt sig tror jag att vardagen börjar etablera sig? Men det är svårt att veta, jag har aldrig förr känt detta liv, och vet ännu inte riktigt vad som skall klassas som det vardagliga. Men förutom att tvätthögen växt i samma expansiva takt som mitt hjärta så tror jag att livet är mest som det brukar. Att det är förbannat bra.

jag tänker på Kristina, det gör jag ofta

I söndagsnatt så mötte jag så den gud som jag trevat efter så länge. På Malmö kvinnoklinik såg jag det hela tydligt. Jag förstod att det finns inget annat är det absoluta häret och nuet. Jag insåg plötsligt att bakom de där persiennerna som någon dragit ner, så fanns intet. Det fanns inget utanför fönstret. Bara det rum dit jag förpassats. Så här i efterhand ter det hela sig mycket filosofiskt och vackert, ett ensamt rum som svävar utan förankring till någon yttre värld. Men du förstår, det är så det är, det är så det måste vara. Verkligheten är vad vi gör den till, det vi skapar den till. Det var också i detta fritt svävande rum som jag förstod att det finns ingen som kan hjälpa mig, det finns ingen annan, jag är och förblir dömd till min egen ensamhet. Ingen majeutik i världen kan hjälpa mig nu. Ingen gud i världen kan hjälpa mig nu. Och, ingen kärlek i världen kan hjälpa mig nu.
Med den insikten, och med blicken fokuserad på tre svarta bokstäver mot en hopplöst grå sjukhusvägg (AGA) förstod jag, likt Kristina, att min kropp och själ är ett. Då och där förstod jag hur fel Descartes hade.
Där och då föddes Sonja. Där och då slutade jag att leta efter en gud som inte finns. Där och då förstod jag att Nietzche har rätt, att Moberg är ett geni, att den catesiska världsordningen suger, och att lustgas is da shit.

Tack Ida

Körkort: Ja
Bil: Ja, tant grön
Matservis: Kaffeservis som farmor gett mig
Soffbord: yes, ett loppisfynd
ICA-kort: absolut
Hemförsäkring: Ja
Eget boende: Ja, ett rosa hus på 135 kvadrat
Fast inkomst: Ja, csn, cisv och snart föräldrapenning
Köksbord: Perstorpsplattabord, även det ett fynd
Finglas: nej
Betalkort: två stycken
Toarullehållare: ja
Duschdraperi: Ja
Barn: Ett utanför livmodern och ett innanför
Sambo/make/maka: Ja, Niclas
Spelar bingolotto: Nej
Tippar på lördagar: Nej
Internetbank: Ja
Organiserat skafferi: Ja, två hyllor, en för bakgrejor, en för annat
Färsk mat i kylskåpet: Ja
Slänger dina håliga sockar: Nej, stoppar dem.
Går på reklamer på tv: Ingenstans
Har fläckbortagningsmedel hemma: Nej.
Pensionsfond: Ja, två privata och ett antal genom mina olika jobb som jag haft.
Sopsorterar: Absolut, även om det nu flyttat in en mus i komposten och vi nog får sluta med den, men annars ja.
Prenumerar på någon dagstidning: DN och Sydsvenskan.
Prenumerar på allers/hemmets veckotidning: nej
Letar middagstips: I kokboken?
Blir arg när skorna inte står på sin plats: Eh, nej.
Får majoriteten av post i räkningsform: Nej.
Har en stavmixer: Nej.
Äter söndagsmiddag: Pizza på söndagar.
Försöker att inte svära: Ibland.
Sorterar tvätt: Ja.
Har en krok i badrummet märkt “gäster”: Nej.
Mobilabonnemang: Yes.
Hemtelefon: Ja
Veckohandlar: Ja, på ICA Nazi.
Medlem i hyresrättsföreningen: nej
Gardiner: Nej
Dukar: Nej
Kuddar för prydnad: Nej, för att dreggla på
Fler än 5 kryddor hemma: Ja
Fruktskål på bordet: Ja.

Tack Nivette

1. Hur gammal är du om fem år? 34

2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? Smilla

3. Hur lång är du? 173 cm

4. Vilken är den senaste filmen du sett? Någon om WTC som gick på TV härom kvällen

5. Vem ringde du senast? Nicke

6. Vem ringde dig senast? Josse

7. Hur löd det senaste sms:et du fick? "Hur mår du syster? Sitter på tunnelbanan i sjukt kall Stockholm. Dagarna är långa men jag sköter mig! Imorgon sticker vi till landet för utbildning, sen värmen!"

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Ringa.

9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Väldigt gifta.

10. När såg du senast din mamma? För några veckor sen?

11. Vilken ögonfärg har du? Blå.

12. När vaknade du i dag? 03.10. 05.00 och 7.30

13. Vilken är din favoritjulsång? "Låt det snöa"?

14. Vilken är din favoritplats? I världen? Paje.

15. Vilken plats föredrar du minst? Ai Wai på Lundavägen?

16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Kirseberg.

17. Vad skrämde dig om natten som barn? Min bror och hans spökhistorier.

18. Vad fick dig verkligen att skratta senast? Förmodligen Nicke.

19. Hur stor är din säng? 2 x 90 cm.

20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar.

21. Sover du med eller utan kläder på dig? Beror på årstiden.

22. Hur många kuddar har du i sängen? 2 vanliga, 1 stor.

23. Hur många landskap har du bott i? Skåne och Östergötland.

24. Vilka städer har du bott i? Helsingborg, Lund, Malmö, Linköping.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota.

26. Är du social? Ja.

27. Vilken är din favoritglass? Choklad.

28. Vilken är din favoritefterrätt? Jordgubbar.

29. Tycker du om kinamat? I nödfall.

30. Tycker du om kaffe? Ja.

31. Vad dricker du till frukost? Juice, te, kaffe.

32. Sover du på någon särskild sida? Med ryggen mot dörren/trappan.

33. Kan du spela poker? Ja.

34. Tycker du om att mysa/kela? Oftast.

35. Är du en beroendemänniska? Vad är det?

36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Helmut Kohl.

37. Vill du ha barn? Ja.

38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska. Lite franska, ryska. Turistspanska och så danska/norska när jag är full eller måste.

39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej.

40. Föredrar du havet eller en bassäng? Havet.

41. Vad spenderar du helst pengar på? Fynd.

42. Äger du dyrbara smycken? Nej.

43. Vilket är ditt favoritprogram på tv? ER.

44. Kan du rulla med tungan? Ja.

45. Vem är den roligaste människan du känner? Lisa?

46. Sover du med gosedjur? Nej.

47. Vad har du för ringsignal? Eh, nokia tune?

48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? Totally.

49. Vad har du närmast dig just nu som är rött? En rosa soffa?

50. Flirtar du mycket? Nej.

51. Kan du byta olja på bilen? Hello, yes.

52. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Ja, 2600 kr.

53. Vilken var den senaste boken du läste? Skattsökaren av JMG le Clezio

54. Läser du någon dagstidning? DN och Sydsvenskan.

55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nej

56. Dansar du i bilen? Nej

57. Vilken radiostation lyssnade du till senast? P2 (Klassiska favoriter medan jag stickade i går)

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? 2 liter mjölk?

59. När var du i kyrkan senast? Gudstjänst för två veckor sedan.

60. Vem var din favoritlärare på högstadiet? Min bildlärare, Hägg.

bilder från vardagen i Kirseberg

vad mer?

Vaniljbullar, släta bullar, vita baguetter, soltorkadetomatbröd, pumpakärnabaugette, banankaka, lussekatter, örtbröd. Infrusna mumsmums. Storhandlat. Höstens äpplen i förrådet. Babykläder. Spjälsäng. Tygblöjor. Tvätten tvättad. Blommor vattnade. Badkar skrubbat. Att göra listan tömd. Smilla ny jacka. Smilla nya skor. Jag nya skor. Niclas examinationsdatum fixat. Fönster tvättade. Löven räfsade.

Räkningarna obetalda. Klämmer skon där Olle?

Trots allt

Ett nytt nummer av trots allt finns ute nu och således har jag gjort ett obligatoriskt besök på stadsbiblioteket och efter noga övervägande då det är det i särklass bästa samhällsmagasinet på marknaden har jag nu också anmält mig som prenumerant. Helt emot konsumtionsstoppet. Men med Olle har jag lovat mig ett nytt manifest och revideringen börjar nu antar jag. Annars, mest som vanligt, jag skriver på min uppsats och skönjer faktiskt något slags slut på det hela, syr och smårenoverar, bakar, älskar, letar runt på loppisar (åkarp sög fedt), skriver mail till er långt bort och funderar över vad alla andra fyller sina dagar med. Jag längtar jobb men det tjänar ingenting till då jag vet vad jag skall göra de närmsta månaderna, men ändå.
November nu.

Med rumpan bar

Min första november i Malmö på många år och jag är förvånad över att människor valt att bosätta sig här någonsin. Det måste vara oerhört ogynnsamt att leva i denna blåst. Kanske bondmoran och bonden satt inne hela November och vävde trasmattor. För visst, avsaknaden av vinter och en oktober som är mer som september överväger såklar, men mon dieu vilket blåshål. Annars mest väntan. Efter en förändrad vardag. Men ingen Olle än. Inga jeans åt mig.

att mota Olle i grind

Det är pensionärsvarning på mig, jag vet. Men jag kan inte hjälpa det. Jag har en lista för vad jag önskar mig till jul (degskrapa) och en för min 30-års dag (dyr symaskin, steltonkanna, ny kamera). Annars är jag mest 29 och sitter och småspyr i min rosa soffa. Vad fan skall man göra när man är hungrig jämt men magen är full? Niclas skrattar rått åt mig men hämtar pliktskyldigt vatten åt mig med. Så han får skratta. I helgen har vi försökt forcera Olle med timmar på cykeln (självklart jag med Smilla där bak) och långa promenader, men ännu intet nytt, även om "by light" var fantastiskt. Annars sågar jag lister och borrar upp krokar. Uttråkad av längtan helt enkelt. Imorgon får det bli step i hyreshusens trappor.
Vackraste Rutan kör övertalning och bokstaverar högt och tydligt önskeresemålet i våra semesterdiskussioner: GRANN KANARIA. But no, fjällen it is, och fjällen blir fin-fint med Anna & Jens i sällskap.

Nu skall jag krypa ner i sängen tidigt med Niclas fars dags bok.

torsdagsbetraktelser

Ni vet hur det är ibland, med ett nu som inte låter sig greppas, en framtid som inte låter sig visualiseras. Det är inte så nu. Det bara är. Kirseberg är mitt Brooklyn. Igår när jag fyllde på diskmaskinen efter det att kvällens gäster gått hem tidigt så kände jag den genuina lyckan. Över min dotter och hennes liv, förvisso tror jag att hon vissa dagar skulle kunna få bli utmanad mer, bli sedd mer, men jag tror att när hon ligger där om kvällen och vi läser kapitel efter kapitel i min morbror Trollkarlen så är livet geniunt så bra och kvalitativt som det någonsin kan vara. Jag gläds åt den man jag lever med och att han äntligen står vid målgången, att efter så många års studier äntligen får vara färdig. Vilken sjuhelvetesfest vi måste ha. Jag älskar att han som när jag satt och drack sockerdrinkar på plockepinn i tisdagskväll inte skickar ett "den-första-vallokalsundersökningen-visar..."-sms utan ett "kan-du-köpa-en-liter-mjölk"-sms åt mig. Jag gläds åt mina studier och att de faktiskt tar mig närmare mitt mål och jag gläds åt att jag får ha ett engagemang som ger mig mötet med en massa fina och vackra människor. Jag ler fortfarande åt tisdagens skratt om borgerliga konstruktioner och genus på ultraljudet. Det är underbart att få vara vuxen, det är underbart att världen inte längre är svart eller vit.

/Miranda

sockerfylla

Bussarna har bytt route, annars intet nytt i Malmö. Niclas spelar Neil Young och skriver dagarna igenom på vad jag tror blir ett mycket bra examensarbete. Det blåser snålt över Värnhem och man får akta sig för bygget, särskilt om natten när man inte längre ser groparna i vägen.

november, wow!

Jag är barnsligt förtjust i denna vackra höst. Idag har det varit löjligt varmt och jag har tvingat mig själv ut på promenad och på torgets blomsterstånd huserade en förvirrad humla. Sweet. Nicke och jag hittade ett riktigt bra fik, som jag inte uppfattade vad det hette, men vi drack stans bästa con panna och planerade nästa sommars långresa. Kalmar var kallt, men bra, dock är jag en pensionär som har svårt att ligga skavfötters, även om det är med vackraste Rut. All tvätt är tvättad, golven dammsugna, och tvättstugetaket blev målat i går, kan du komma nu Olle? Vi är redo.

hexan

Så här fin blev hon, little Ruth, inför dagens maskerad.

Olle

Under söndagens Operaföreställning var jag rädd att Olle gjorde en flip over och la sig med rumpan ner, mitt under självaste librettot. Men barnmorskan konstaterade idag att han förmodligen bara bytt boning, från höger del av livmodern till vänster. Ett statement helt klart.
Även jag har bytt boning och flyttat min arbetsplats från matsalsbordet, till köksbordet, det är nämligen varmare här, 1800-tals huset har nog sämre ventilation än 80-tals tillbygget.
Annars intet nytt, jag mår en smula illa efter alla Singoallakex hemma hos Daniel i kväll.
Nu skall jag sy en häxhatt (eller kanske en hexhatt) åt Smilla och morgondagens Halloweenparty, huvva mig.

No camera

Vi väntar fortfarande på pengarna från försäkringsbolaget så att vi kan köpa en ny kamera, så nej, det finns inga bilder av mig och min mage. Men Åsa var vänlig nog att lägga upp en på facebook som jag snodde, så att alla ni långt bort, får se hur snygg jag är. Och ja, jag mår lika bra som jag är snygg. Malmö bjuder på en fantastisk oktober med massor av sol och vackra löv. Jag blir fånigt lycklig bara av att tänka på det. Kristianstad högskola har välsignat mig med Roy, min filosofididaktiker som inte bara är snygg han är professionell också. Dessutom tror jag att han gillar mig. God damn, jag tror att detta är den bästa oktober någonsin. Trots att jag har lite för mycket att göra, Smilla påpekade syrligt härom dagen att jag aldrig var hemma, långsamt har jag alltså förvandlats till min egen far. Så i går degade hon och jag i några timmar på biblioteket, sen spelade vi ordyatzy (oklart vem som vann, en viss dispyt uppstod om stavningen på häxa, alternativt hexa), sen räddade vi tvättstugegolvet från en ofrivillig färgning från grått till vitt. Kladdigt men kul. Efter 30 minuter med den hemska drottningen Jadis (herregud hon är lös i London nu) så somnade både hon och jag i hennes 90-säng. Sweet.

vecka 37

I den anderssonska tideräkningen finns tid och rum på ett sådant där härligt graviditetsvis. Fredagar är veckans början, för då byter vi vecka, idag påbörjas såleds vecka 37 och snart snart snart är Gunnar här, även det en katt. Ett inte så dumt namn. Till och med familjens reella matriark, mormor Andersson, gillar Gunnar.
Gunnar Andersson har edge, Gunnar Andersson kan bli en framstående författare, visst det kan Stephanie Jörneklint med, men ni fattar vad jag menar.
Fredagar är förutom den nya tideräkningen veckans allra bästa dag. Jag skriver på som aldrig förr, nästa vecka skall jag examineras i ämnesdidaktiken och jag tänker inte nöja mig med mindre än högsta betyg. På fredagar kräks jag inte. På fredagar tvättar tvätten sig själv. På fredagar brukar posten innehålla roliga brev. Fredagar innebär också en solskensglad Smilla, som förutom att hon är utvilad efter morgonens sovmorgon, är barnsligt fötjust i helger och beter sig därefter.
Fredagar innebär också långkok. När andra nöjer sig med pizza och hämtmat tycker jag halva tjusningen är att laga mat i timmar och avnjuta den långsamt tillsammans med min familj. Efterrätt och allt. Varför har man annars fredagar?
Fredagar är Barda-kväll. Fredagar är hångla i badkaret-kväll. Fredagar är nystädat hus kväll, fylld kyl kväll, tända ljus kväll. Fredag. Veckans bästa dag.

Gud leker med mig

och det är helt ok. Jag låg vaken i natt och grubblade. Det var nämligen inte bara vanlig sömnlöshet, det var den där fina existentiella sömnlösheten när man får fundera i fred. Som någon slags religiös vargtimma. När jag fick översköljas av en enorm tacksamhet för det liv jag har. Att just hon kryper ner i min säng vid 4-snåret för att stjäla mitt täcke. Över att just han andas så där tungt så att det väcker mig. Det är fint att vara sömnlös då. När man kan ta på nuet. Och bäst av allt på kärleken.

Älskade helg!

Naturligtvis är jag ingen kärring. Jag är ju jag. Tack för påminnelsen. Äntligen är det helg. Jag har längtat så efter lediga timmar, efter Barda och chips med världens bästa Smilla. Efter restaurangbesök, särskilt som någon annan bjuder. Jag skall ta dubbla läsk! Minst. Efter goda vänner på besök. Efter några timmar i trädgården.

kärring, jag.

Världens finaste frukostsamtal förgyllde min dag. Annars är jag en kärring som gnäller över oinsatta papper i viktiga-papper-pärmen, naturligtvis för att slippa frustrationen över mitt eget examensarbete. Vinterns skidresa gick om intet i går och nu letar vi nya resmål.
Nu skall jag luncha med min vapendragare tillika broder i kampen för freden, Daniel.

intellektuell vänsteruppfostran

Ikväll hade vi nya vänner på middag och nya vänner innebär nya utmaningar. De nya vännerna är omtyckta och sympatiska människor. De verkar dela våra värderingar och "livsstil". Inte helt oviktigt. Man vill ju leka med sådana som kan bekräfta att ens världsbild är den rätta.

Men de nya vännerna står för en sådan där jävla intellektuell vänsteruppfostran som Nicke skulle ha sagt. Kamratskapet är en tydlig ledstjärna. De nya vännerna stannade upp i sina göranden när jag höjde rösten och bad Smilla sluta tramsa sig. De nya vännerna höjer inte rösten till sina barn, de nya vännerna tillrättavisar inte sina barn. De nya vännerna låter sina barn hälla soppa på bordet. De nya vännerna ger ok till barnen att sminka sig efter att de badat. De nya vännerna låter barnen ta fram nya leksaker innan de gamla är undanstädade.

När jag var hemma hos dem i sommras stod det på en griffeltavla: "att städa när barnen är små är som att skotta när det snöar", då tyckte jag att det var ett sött påstående. Nu när de gått hem och jag torkat soppa, skurat badkar och plockat leksaker så tycker jag att det är ok att skotta när det snöar.

Men jag är glad åt mina nya vänner, de berikar min vardag och de ger mig legitima skäl att få laga äppelkaka tillsammans med Smilla och Niclas mitt i veckan. Jag kan stå ut med lite tillfälligt snöblandat regn.

Eko-romantik

Ett nytt nummer av Trots Allt har kommit, min favorittidning att läsa utan att prenumerera på, vilket vid närmare eftertanke gör det till min favorittidning eftersom jag inte prenumererar på någon tidning längre. För Lantliv och Min trädgård kan inte räknas till skaran, det är ren glamour. Trots allt är så mycket mer. Så nu sitter jag här på biblioteket och låter staten betala mitt läsande.
Min gamla vapendragare Frida skriver en, som så många gånger förr, träffsäker krönika över vår tid. Eko-romantik. Krönikan handlar om Fridas ko. En ko jag gärna skulle vilja träffa. Kanske kan jag få rymma dit en dag? Idag sitter jag fast i mitt eget ekorrehjul. Inte någon annans. Inte den moderna tidens. Jag är som så många gånger förr fast, tillbaka på ruta 1. Jag vet att det är idiotisk pessimism att säga så, man kommer naturligtvis längre fram för varje gång, men det känns inte som det idag. Det känns som om jag är tillbaka på start. Alla alfons i mitt bo. Inte en chans att ta mållgan.
Jag försöker greppa mitt kall, utan jämförelse. Försöker fånga en känsla som inte låter sig fångas. Mitt kall. Utan jämförelse. Mitt här och nu.

idag, en hycklare

Jag känner mig som de som tror på gud i fall att, i fall han verkligen visar sig finnas på den yttersta dagen. Som de som egentligen inte tror på gud men som inte vågar säga det högt eftersom de är rädda att han hör.

Jag sitter i min rosa soffa och övar på psykoprofylaxandning enligt Lammazemetoden, ni vet en metod som handlar om blockera smärtan genom andningen. Helt i linje med hur jag födde barn första gången, på Signe Janssons egna klinik. Okey, psykopfrofylaxen har förändrats på 30 år och alla barnmorskor tror inte att smärta är en fördjupad sexuell upplevlse. Idag handlar det säkert mer om avslappning än om blockering.

Förra veckan var det dyktekniken som gällde, jag satt i den rosa soffan och på vanligt kognitivt manér övade jag mig på att dyka in i smärtan, "Om du inte gör någonting kommer vågen, kraften i sig själv att ta upp dig till ytan". Ni har säkert testat det själva, ni vet när man är riktigt full och rummet snurrar, i stället för att streta emot så följer man med i snurrandet, och fixar man det så släpper illamåendet.

Veckan dessförinnan listade shysta vägar till totalt smärtfri förlossning.

Om jag övervägt alla vägar att gå, kan alla metoder, kommer det fixa sig.

Detta är fan i mig inte ok

Slött kollar jag jobbmailen som jag skall börja kalla den, chattar med Lotta om vår kompis Kerstin som idag skall föda barn med planerat kejsarsnitt, läser på Krugmans blogg (vill ni kolla in ett äkta princton-skrivbord, kolla in dagens artikel i DN), bloggar själv om den heliga bekymmerslösheten, sjunger högt till Anna Ternheim, när jag så hör eller ser. Luther gå genom rummet, flitens lampa tänds, you name it. I rummet brevid mitt smattarar tangenterna på med en oanad hastighet. Jag ser framför mig hur jag blir omsprungen i denna tävling som kallas examensarbete. Först klar innan Olle är här vinner. Grounded Theory vinner över sketen läroplansteori. Man slår kvinna. Nej, skriker hela mitt väsen. Jag öppnar mitt exjobb och ger mig i kast, skriver en timme. Tangenterna i rummet brevid slutar aldrig att smattra. Vad fan är detta? Måste inte även han ha kafferast? Jag skriver vidare. Skam den som ger sig. Så äntligen, posten in genom inkastet. Legitim paus. Vem vet, något mycket viktigt kan vara på ingång. På väg mot scootersklubbens måntliga utskick och inbjudan från Cosmoclub ("en plats för världsvana") sneglar jag såg hastig på min konkurrent och hans skärm.

Flashback.

Hur jävla dum i huvudet får man vara. Detta är fan i mig inte ok. Jag har skrivit en halv dag utan att han har gjort det.

den heliga bekymmerslösheten

Kanske inte så vidare helig, men den är här, bekymmerslösheten. Igår plockade vi snäckor längs havet, eller i alla fall sten, de riktiga höststormarna lyser med sin frånvaro och så också snäckorna. Mest små små blåmusslor. En och annan död fisk. I förra veckan låg jag i Annas fåtölj som så många gånger förr. Drack grönt-anna-te och pratade om behovet av att vilja styra och välja. Om kärleken. Jag känner mig hemma på väldigt många platser. Men den där stora klumpiga IKEA-fåtöljen, som jag och Jens kånkade upp för trappan på Gustav Vardagsgatan, är en speciell plats. Att känna sig hemma i.
Vi försov oss i dag, jag och Little Ruth, förvirrade tittade vi på varandra och sa, varför har Niclas inte väckt oss? Jag tycker om att få vara en del av en familj där det är ok att skylla på varandra. Där det är ok att slippa ta ansvar, det går faktiskt snabbare då, att äta frukost, att klä på sig, om det kan få vara någon annans fel. Om så bara för en minut eller två.

Modern times

Jag tänker ibland på Barbro Lindgren och en intervju jag hörde på radion med henne en gång. Hon menade att det moderna samhället gick för fort, att det skapade alienation, för hennes del alltså. Hon trivdes bäst på Gotland, utan internet och mobil. Det var inget bakåtsträvande över henne, bara enkla konstaterande. Tiden gick för snabbt och hon var inte född att sakta den ned.
Det moderna samhället, jo, jag tror på fullo att det är det moderna samhället, har gjort mig beklämd flera gånger på sistone.

I torsdags överhörde jag följande samtal på Bokia:
- Har ni hunnit få in nobelpristagaren?
(Tystnad)
- En, nej (skratt), eh, (nervöst skratt igen) jag visste inte ens.. eh (fniss) att det var i dag
- Okey
- Så du visste inte?
- Nej
- Det var en fransman
- Okey, eh, ja du kan ju kolla bland nyheter, de ligger där borta, kanske finns han där. Annars kommer han kanske upp på listorna snart, då kanske han kommer in.

I går på bussen satt jag gravid i åttonde månaden längst fram eftersom jag var lite åksjuk efter en tur på Xblå1000, jag satt där tjock med min stora resväska, hopplöst trött efter en intensiv helg. När bussen äntligen stannade på Kirsebergstorg reste jag mig upp och ställde mig vid framdörren, busschauffören, öppnade de två bakre dörrarna och släppte av de andra passagerarna. Jag tiittar på busschauffören och frågar; kan du öppna framdörren med? Busschauffören tittar ut genom vänster framruta och svarar nej. Busschauffören kunde inte veta att jag var trött, höggravid, illamående och hade en allt för tung väska, men han kunde ha tittat mig i ögonen.

En av mina grannar har skrivit ett insinuant brev till oss andra, det är hans protest mot att ett nytt LSS-boende planeras på hans gata. Han beklämmer mig mer än franchisetagande boklådor och ignoranta busschaufförer. Han tror inte på människors lika värde.

"In the human heart an evil spirit can dwell
I'm tryin' to love my neigbor and do good unto others
But oh, mother, things ain't going well"

Bob Dylan, Ain't talkin'

vem är du där inne?

Jag känner mig redo nu, att få träffa dig där inne. Jag undrar så vem du är. Du som sparkar om natten.

hemma!

Är hemma, hemma, hemma nu, och vill inget annat än att Nicke skall komma hem. Little Rut sover, Lotta ser på bonde söker fru och jag svarar på dumma mail. Idag har jag skrivit hur mycket som helst. Jag är bra!

jag är min egen

Biomörkret räddade mig i går från galenskapen. Detta hemma, hemma, hemma gör mig smått galen, varje dag. Gå hemma, skriva hemma, jobba hemma, umgås hemma, hemma, hemma, hemma.
Ändå har jag det vackraste av hemman. Ett välstädat hemma. Ett pågående nyrenoverat hemma.
Har rymt till biblioteket nu, även om det nästan är som hemma, Kirsebergsbarnen är på utflykt till de finare delarna av staden just idag. Träden är grönare här än hemma, men annars, nästan som hemma.
Ser fram emot kvällens syskonmiddag, hemma. Det blir fint. Smilla ska bjuda på efterrätt.

Petra

Petra påminde mig om att Ribbing faktiskt är en av Sveriges roligaste kvinnor. Veckans etikett avslutades med ett: "En kvinna som kräver, eller förväntar sig, att bli bjuden av en man varje gång är ett våp". Jag kunde inte sagt det bättre själv. Annars är det en inte fullt så solig tisdag som gårdag. Herren prövar mig med förrådskaos, uppsatstvivel och utebliven tidning. Men han sänder sina små änglar i form av telefonsamtal från en storasyster, ett sms från vackraste Petchi och högkvalitativt skvaller från Sanna.
Annars avskyr jag det här osociala som uppsats gör med en och dagarna bara rusar förbi utan att vi hinner dricka kaffe, bjuda på middag eller ens äta snabba luncher med tvivelaktiga bekanta. Nä, skärpning. Förra veckans bio är det närmaste social vardag jag kommer och jag tror kanske inte att Mamma Mu räknas. Egentligen.
Rädda mig någon?

Måndag

Älskade måndag, älskade liv. Min favoritbloggare är tillbaka på nätet och solen skiner. Men jag går händelserna i förväg, he would of hated that, Finch Hatton alltså. Igår kväll var en fantastisk gårkväll, en sådan där söndagkväll som man inte så ofta får ha. Jag somnade en timme i den rosa soffan och tror att jag missade det som kallas middag, men jag hade varit på 60-års kalas om eftermiddagen och behövde egentligen ingen middag. När jag vaknade sov vackraste Rut och Niclas var klar med sitt skrivande för dagen så jag fick honom alldeles alldeles för mig själv. Trots att vi bor under samma tak är de där sammanhängande timmarna ganska sällsynta. Vi somnade sent, tätt tätt i backarnas kallast hus. Mot gryningen kom så även hon, frusnaste rut, och termometern orkade knappt visa dubbelsiffrigt. Idag är således den ekologiska sommaren slut och vi ser fram emot elvärmetorrt hår. Idag är det måndag och det betyder skogsutflykt som alla måndagar och jag kan knappt vänta på att klockan blir tre. Men först uppsats.

sugen

Kan inte den lilla kattungen komma ut snart så att vi kan ge oss ut och resa? En vecka, två räcker. Jag lovar. Bara känslan av att få vakna upp någon annanstans.
Ett gemensamt projekt efterlyses, vad vore bättre än en trip långt bort? Det är ett och halvt år sen sist, Tanzania.

pussel

När Smilla äntligen blivit frisk så var det min tur att kräkas. Jag hade inte ätit för mycket godis, utan är nog bara lite för gravid. Men vad hjälper det när man ser grå ut resten av dagen sedan? Åh, nej, jag ömkar mig ej. Jag känner mig som sagt bara lite grå. Fysiskt.
I natt vaknade jag och Smilla av ett kabrak, något som föll. Jag såg framför mig hur helgens nyuppsatta hyllor ramlat med allt mitt gustavsbergsporslin. Gud ske lov, var det bara den söta 50-tals spegeln som var för tung för sin tavelkrok. Men jag låg där i natt med lite för mycket adrenalin i kroppen och låg och lyssnade efter inbrottstjuvar. En kognitiv förvrägning, hade Niclas sagt, men vad gör det, otrygg kände jag mig ändå. Det är lätt att inte låta de jävlarna ta en om dagen. Men nattliga kabrak triggar shysta mekanismer.
Jag skriver på min uppsats och längtar efter helgens äppelkaka och funderar över namn.
Om jag får en katt den 20e november så skall den heta Pussel, precis som Alfrons katt. Annars ligger Sonja fortfarande i topp, bland kattnamn på människor. Men jag gillar Hasse med. Och Sigrid.

September farväl.
Niclas är åter i Linköping, hemma med sjukt barn fick vi ingen avskedsmiddag på någon sunkig Malmökrog, lik väl ett litet hångel i tvättstugan. Lilla Rut sover i sin pappas säng och jag sunkar runt i mina stödstrumpor. Anna och Lykke spenderade eftermiddagen här, vi drack kaffe och pratade sex, det är det grannar är till för tror jag, Smilla lät Lykke vinna i spel. Hon är stor nu. På TV går en dokumentär om människor som korsfäster sig för att komma närmare gud. Själv brukar jag läsa teologiska debattinlägg i DN. Dagens aktuellt var förlängt eftersom finanskrisen är här. Jag undrar när de skall komma och intervjua mig så att jag får berätta att ni inte är fattigare i dag än i går. Pengarna finns inte förrän den dag du faktiskt säljer ditt hus, dina fonder eller vad det än månde vara. Precis som du inte var rikare för två år sen heller. Men visst, det finns hundar som är värda 100 000 kr. De som man kan byta rätt av mot två katter, värda 50 000 kr var. Tjocka Alva försöker flytta in hos oss, men jag vill inte ha grannens katt. Jag tycker inte om henne. På tal om katter alltså. Det talas förvånansvärt lite om inflationen dock, på tal om att vara fattig. Det är större problem än "värdet" på mina pensionspengar.
Försäkringsbolaget tiger still. På tal om pengar. Bebisens huvud är nästan fixerat, på tal om något som betyder något. Jag har överlevt september.

ultraljud

Med hjälp av ljud på en våglängd mindre än 17 mm, på en frekvens över 20 kHz fick vi i går säga hej på Börje, eller vad han nu kan vara för en filur. Börje är en tjockis på 2,5 kg. 13% större än den statistiske bebisen.

what happend to 22 & 27?

På vår kyl hänger ett hemskt foto, en påminnelse om nuet. Det föreställer en till synes normal och snygg 30åring och en lika normal och snygg 35åring. Två helt vanliga dödliga. Vanliga 30 och 35-åringar. 30 och 35.
Helgen har varit hopplöst vanlig, hopplöst 30 och 35. I fredags fikade jag med Ela och Smilla åt upp alla kakor. Vi pratade om våra mammor, barn, studier och jobb. Ett vanligt 30-års samtal.
I lördags körde vi till tippen och renoverade lite i vårt hus. Helgens romantik sträckte sig till en att en 30åring och en 35åring försökte rymmas både två i ett 1,50 badkar. Så hopplöst 30-någonting romantiskt. Sen en middag på Just like Mamas, men till skillnad från 22 & 27 hade vi råd med förrätt. Smilla åt för mycket godis hos barnvakten och kräktes och söndagen spenderades i sällskap av Madicken och hämtpizza.
Jag är fånigt lycklig. Jag älskar att vara en del av 30 & 35.

före och efter idag

Adam har delat sin att-göra lista på före och efter höstmötet, föredömligt tycker jag. Jag brukar köra före och efter denna veckan. Så är inte detta ett jobb heller utan ett liv. Om jag bara tar en sak i taget så brukar det gå bra. I natt grät Smilla när Niclas steg upp för att ta första tåget till Linköping och jag är hopplöst trött efter en vakennatt. Snart skall vi in i det på riktigt. Jag överväger ett avsnitt glamour nu, till nackel för mitt exjobb. Men vad fan.
Norén har varit på besök och åkt igen. Min "nya" granne Anna stack in huvudet i går för att påminna om att hon fanns och att vi gärna kunde dricka kaffe en dag. Ikväll hemlagad middag sen en helg utan vare sig studier eller jobb, bara fysiskt kroppsarbete. September är fint.

en av de där dagarna nu

Jag har en av de där dagarna nu. Det hela började i går kväll, när jag försökte greppa en framtid som inte låter sig greppas. Jag tror inte jag gör det felsteget så ofta nu, men när jag gör det gör jag det desto större och det finns ingen Anna i lägenheten brevid som kan lotsa mig rätt. Så jag gör det jag kan bäst när livet är sådant här, tvättar kläder, tröstäter, åker till fiket på IKEA för att förnimma den där känslan av att veta att livet skall förändras. IKEA Bulltofta är för evigt förknippad med den där dagen för sju år sen när vi fick reda på att vi väntade little Ruth. Och så lyssnar jag på Jeff Buckley. Självmord jag vet. Men ändå. Skall man vara lost kan man vara det ordentligt. Men jag har fattat ett beslut. Kanske inte ett beslut att hålla sig i när det blåser. Men ändå något slags ställningstagande. Vad låter jag vara osagt.

10 kg

Bloody hell, jag passerade den magiska gränsen idag. Om jag vore gravid på 40-talet hade jag varit fullgången nu. Behöver jag säga att jag inte är det.

Malmö från sin vackraste sida

Idag cyklade jag genom ett oranget Malmö för att inse att jag inte varit utomhus de senaste två dagarna. September är oändligt vackert och det är snart varmare ute än inne. Jag är lycklig.
Vackraste syster har rört Zlatans post. Vackraste Smilla sjunger inte längre tystast i kören. Vackraste Niclas är snart psykolog.
Jag funderar mycket över människor som jag älskar och som jag trott är som mig, men så visar det sig att jag tagit fel. Jag älskar dem ändå men om de ändå ville betala sin skatt. Eller källsortera sina sopor. Eller äta sina tomater (yes, they do exist). Men visst, vi kan bara ta ansvar för våra egna liv. Men ändå.
Nu skall jag stoppa om henne, den vackraste, Rutan.

ekoliving

Huvva mig vad det blir kallt i huset när det blir höst, men det är coolt med ekoliving och att värma huset med laptops och fisar. Mina tomater är mogna och nu skall jag cykla till element och fika.
Hopp!

ojsan

hösten är visst här. Min att göra lista har svämmat över och dött. Idag när vi skulle till energirådgivaren så frågade Niclas om jag inte tyckte det var skönt att vi gjorde detta, så att jag kunde stryka det från min lista. Då insåg jag, att jag inte ens fört upp det på min lista. Varken den som fem sidor lång i excel (skojar inte) och som är på lång sikt, eller den som är i almanackan på denna veckan (kort sikt) eller den som är i mitt huvud (projekt). Någonstans blev det syntax error. Spännande. Detta är ett experiment i kontrollöshet.
Men jag har bakat både Märtakakor och Naan idag. I fall kriget kommer.

världens tappraste uppsatsskribent

who the fuck needs a bryt

Vem fan behöver ett bryt när man själv kan ta ansvar? va?
Espresso con panna räddar mig och ger mig min dos glamour, nu är även Lisa invigd i denna njutning. I denna förhöjda livsglädje. Om så bara för tre minuter. Så sweet. Min nya cigarett.
Om kvällarna viskar jag och Niclas uppsatsångest till varandra över te, jo, han dricker te. Nästa dag känns uppsatsskrivandet enklare för oss båda.
Jag är tacksam för det jag har och för den glädje jag får känna när jag 07.20 drar upp rullgardinen och tittar ut över mitt Kirseberg. Smilla kan läsa nu, har jag sagt det? Även om lilla h, b och d är försnillande lika och borde förbjudas.
Byggbranshen ruinerar oss och att riva 1800-tals väggen blir för dyrt, skönt när någon annan kan fatta beslut åt oss. Konsumtionsstopp har bytts ut mot investeringsstopp. Varför inverstera i fast egendom när man kan placera sina pengar på den rörliga marknaden. Smilla har förlorat 12% av sitt sparkapital i år, och jag funderar på om det fortfarande finns bankböcker. Eller skall man tänka långsiktigt? Mitt privata pensionsparande har minskat med 17% i år men där får man hoppas att vinden hinner vända innan 2044. Att återinföra ATP kan väl inte komma på frågan, dessutom måste jag ha ett jobb då.
Det enda irritationsmomentet på himmlen är försäkringsbolaget, jag skulle vilja ha mina pengar nu, så att jag kan börja fota igen. Det var ju så frekvent tidigare, inte sant?
/andersson

KG

Åh, var är mina bryt när man behöver dem? Jag skulle behöva en kris, slurpa kräftdy där nere på botten och sen ta mig upp till ytan med förnyade manifest, staketpinnar och vilka i helvete metaforer som ni vill för ett new and improved life.
Istället sitter jag här, som alla morgnar, dricker mitt kaffe och läser sporadiskt på utsidan av mina böcker, ibland på insidan med. Denna morgonen lyssnar jag dock på en ny skiva, Eilen Jewell, som jag lånade på biblioteket i går. Yeps, jag till hör de som lånar musik. Låter staten betala istället för att sno från skivbolagen. Så dum i huvudet är jag. Socialdemokrat om jag inte vetat bättrre.
Jag har en vän som är socialdemokrat på riktigt, i många år hade vi ingen kontakt, nu när vi bor i samma stad så är vi kompisar igen. Han jobbar förvisso inte i videobutiken längre men annars har inte så mycket förändrats. Jag är glad att han är min vän. Jag borde vara glad mer. Åt socialdemokratiska vänner. Istället för att söka dyn.
Imorse frestades jag att bryta konsumtionsstoppet till fördel för en kjol. Jag behöver verkligen en kjol. Men så tänkte jag på vad det innebär. Att jag i två timmar provar kjolar på stan, blir frustrerad över att jag inte hittar en som passar, i desperation köper jag något annat. Som jag inte behöver. Eller så hittar jag den där kjolen, allt för dyr, och blir 600 spänn fattigare. 600 spänn som hellre kunde legat i vårens resekassa. Så hör jag KG Hammars ord om oberoende och beroende. Om den heliga bekymmerslösheten. Om att frikoppla sig från sitt eget jag. Då behöver jag ingen kjol längre. Då behöver jag ingenting.
Bara kärleken till min familj och mina vänner.
Och så en klar uppsats då, en mindre petitess i den heliga bekymmerslösheten.

09.04

Klockan är 09.04 och jag har arbetat dagens halvtimme med CISV, nu är det ex-jobbs tid. Så jag ska bara. Bara.

klassens haverist

I dessa tider är det lätt att axla rollen som klassens haverist. Jag tror att de andra uppskattar mina skämt på first class. Om inte saknar de humor. I mina ex-jobbs anvisningar står det nedtecknat att hybridstycken är förbjudna. Lärarutbildningen i Kristianstad kan ta sina regler och stoppa upp i röven och börja fundera över vad som verkligen är viktigt. Formalia upp my arse. Tack.
Jag kan skriva med akribi och tänker inte låta några utropstecken smyga sig in i min löpande text, något som ni tydligen nedlåter er till. Använd words rubrikfunktion, bah!

/Er tillgivne Eva Marie on her way falling down

Ansvarig

Så äntligen är jag herre på täppan igen. Missförstå mig rätt. Det är inte en fråga om kärlek utan en fråga om pragmatism. Inte för att ansvar går att delegera men nu kan jag inte skylla min bristande disciplin på någon annan. Omöjligt. Solo me. Konsumtionsstoppet skall brytas idag till förmån för ett par stödstrumpor. Kanske kan det räknas som nödvändighet och inte konsumtion. Tveksamt. Men kanske.

Hur mycket är två sextio-lappar?

Sakta tvingar min kropp mig att anpassa mig till mitt fysiska faktum och jag har sovit eftermiddagslur både i går och i dag. Sakta blir jag den pensionär jag så länge underkuvat. Solen skiner över backarna och jag inser att jag älskar hösten mest av dem alla. Imorgon åker världens bästa Niclas till Linköping och jag hoppas att det innebär att jag kommer få lite mer gjort. Två uppsatsskribenter under samma tak borde vara förbjudet, och då har vi faktiskt två tak att vara under.

con panna

Ok, jag drack en till idag, en espresso con panna.
Jag har ju som bekant konsumtionsstopp, det innebär en rad ljuvliga saker, bland annat att jag i mitt huvud kan få göra en önskelista. Av saker som jag innerligt vill ha, till mig eller andra. Inga av tingen är sådant jag måste ha. Men om jag fortfarande vill ha dem 2009 så kan jag köpa dem då. Om inte, så är det fint.
Just nu vill jag för 2009 ha:
- stickade leggings
- den grå stickade tröjan till Niclas
- kokbok för kakor
- stavmixer
- stickade grå inneskor

berg och dalbana

Igår var en märklig dag. Mycket märklig. Jag balanserar på någon slags gräns. Osäker på vad den egentligen innebär. Vore shyst med lite större marginaler. En kärring försökte köra över mig i går. Jag drack espresso med grädde. Idag skall jag få ett grepp om verkligheten.

pappa jenny

Ibland är jag så där dumt lik min egen pappa, som idag när jag blev arg över en kanna utspillt vatten. Det kan väl ändå inte betyda något? Sen ringde han, min pappa, och tog en lunch för givet. Men jag sa nej. Ibland är jag bara jag. Det är bra. Nu skall jag krypa ner i en rosa soffa och viska hemligheter med min kärlek.

älskade fattigmanssommar

Kanske kvalificerar detta inte som fattigmanssommar, men sommar likväl. Älskade augusti.
Vi började morgonen med snäckletning och bad i havet. Damn vad jag älskar att bo vid havet. Hur klarade jag mig utan? Sen cyklade vi Malmö runt och handlade grönsaker på torget. I eftermiddag har de Jul varit här tillsammans med sin vackra Sara. Nu är Smilla hos Sanna och jag har en oläst DN att umgås med. Igårkväll stod Niclas här efter en vecka i Linköping och vi pratade till dess att natten var sen. Nu är han på jobb och jag saknar honom. Innerligt.

om kriget kommer

Alla som har varit gravida vet att ens jag invaderas av någon annan, att ockupationen snart utplånar den du en gång var. Jag vägrar att klä på mig hucklet men 50-tals-Jenny går inte att dölja. Hon är ett faktum. Varje dag tvingar hon mig att förbereda mig för, om. Om kriget kommer. Om revolutionen stundar. Om. Då skall vi överleva. Öppna min frys får ni se. Öppna min kyl får ni se. Fråga mig varför vi renoverar trappan. Jo, det är för att bygga ett nytt skafferi. Fråga mig varför jag letar en ny frys på blocket. Jo, det är för att den gamla är full. Med marmelad. Mos. Sylt. Saft. Men framförallt bröd. Bullar. Kakor. Sockerkakor. Bärpajer. Kanelbullar. Idag har jag bakat vaniljbullar. Igår kringlor och tekakor. Äppelkräm. Snart är alla äpplen mogna. Kanske vi kan gräva en jordkällare.

psykbryt

Igår kväll drabbades jag av fedetröttheten, den som inträffar när man är för fet. Jag hade inget annat val än att vila, huvva mig. Så där någonstans mellan problemen med att vara min fysiska kropp, en Smilla som inte ville sova, okokt marmelad, dokumentär om riskförlossningar och en annan upplivande dokumentär om hiv i afrika så fick jag det berömda anderssonska psykbrytet. Jeps. La på telefonen för att tre boxare skall sova på min vind när jag skall ha kräftskiva. Eller var det för något annat? Jag minns inte. Be om ursäkt tänkte jag inte heller göra. Sova gick inte heller eftersom jag är för fet för att sova. Oh, yes, det var synd om mig. Första dagen som gravid. Rent psykiskt alltså. Psykbryt. Marmeladbryt. Fulbryt. Så där i väntan på ett sömntåg som införlivats i statens tidtabell ringde telefonen. Ett nackbryt till ett psykbryt. Kan det vara vackrare? Vi pratade till dess att det egentligen var för sent. Om nackbrytsrehabilitering, om två och tresamhet, om distanspartners, om drinkar och trettioårskalas. Inget jävla skitsnack om våra ungar, så som alla andra morsor och farsor gör. Okey, lite om räkningar. Men annars var vi som vi alltid är. Bara där. På var sin sida luren. Jag skall ha psykbryt lite oftare.

sweet sweet vardag

Äntligen en väckaklocka som ringer, ett tåg att springa till, en bok att läsa, ett barn att hämta, en tidning att umgås med. Älskade vardag, du kom tillbaks. Du kysste min kind.
Niclas är tillbaks i Linköping och vi åt avskedslunch på Haweli, som så många gånger förr, strosade på stan, köpte nektariner på torget och drack kaffe på möllan med Tore. Sen spelade vi fotboll med världens vackraste Smilla i Beijers park, drack varm choklad och cyklade ett ärevarv. Nu ligger det rosa huset tomt, men inte ensamt, Little Rut sover i pappas säng och jag dricker te och umgås med min uppsatslitteratur. Ikväll finns inga måsten. Inga borden. Dagens fikonmarmelad är kokt och tvätten tvättad.
Jag fick en bok idag, med inskriptionen, en fantastisk bok till en fantastisk kvinna, låter som något jag själv skrivit till någon av er någon gång, men ack så vackert, ack så rätt.

sommarens sista dopp

I dag sken solen, kanske som en påminnelse om att sommaren snart är slut, eller en försmak av sensommarens värme? Vi passade på att bada och simma. Havet var ljuvligt. Imorgon upprop.

jennymanifest

Ni som känner mig allt för väl vet att det är dags för ett nytt manifest. Nytt för i år, tror jag, är att det kanske kan få bli mer genomtänkt än annars. Kanske mer schematiskt än tidigare, i alla fall mer tematiskt.
Höstens boktema skall bli svenska deckare. I alla fall svenska författare. Jag tror att filmhösten även den skall gå i svenskt. Traditionerna skall gå i svensk tecken, teckentöcken, kräftskiva, lussekatter och jul. Om jag har tur, allt i Kirseberg.
Inspirerad av min egen mamma och världens bästa Ela, så skall här inte heller konsumeras kläder för var enda hundralapp som blir över. De skall läggas på hög. Och hushållsavfallet skall komposteras.
Viktigast av allt är ändå att jag inte skall påverkas av tråkmånsarna, av hemmarävarna och trygghetsmarodörerna. Min höst, mitt liv.
Nu årets första kräftskiva.

regn över bjäre

Regnet fullkomligt öser ner, men vad spelar det för roll, Bjäre är vackrare än någonsin. Äntligen har turisterna rest hem och kvar är lugnet, min familj och allt det gröna. Smilla leker med kusinerna och jag läser böcker. Håkan Nesser och Bodil Jönsson. Världens vackraste mamma lagar mat och vi ser på dansk krim, som de två tanter vi så gära vill vara. Någonstans i periferin går en pappa och muttrar, ser på OS och löser korsord. Jag räddar honom såklar när han kör fast. åh, älskade augusti.

fikon

Mina fikon är mogna nu. De är inte så söta än, men herregud de är mina.
Idag är Smilla själv i skolan, hela dagen. Det känns kanske mer för henne än för mig? Jag vet inte. Idag skall vi till stan och köpa nya kapitelböcker att läsa hela hösten, herregud, jag älskar hösten! Nya stjärnor med, två stjärnor för varje kväll som hon somnar utan snutte. Sen när arket är fyllt åker vi till busfabriken.
Hör ni, jag börjar bli som de där morsorna som bara pratar om sina barn.
Igår såg vi Ane Brun, det var vackert. The treehouse song var bäst.

Min bebi

Så här snygg var min bebi när hon cyklade till den första skoldagen i dag. Herregud, hur blev hon så stor?

vår bästa tid är nu

Nystartsoron har lagt sig. Igår var det kärt återseende av nya och gamla brudar, det är mest brudar nu för tiden, när Hospital spelade på Malmöfestivalen. Sen cyklade vi hem i Malmökvällen, Nicke har äntligen köpt sig en cykel, utanför mötte vi vår smått alkoliserade granne och jag var ganska nöjd med en eftermiddag och inte en kväll när Malmö visar sig från sin fula sida. Även om langos smakar bäst efter midnatt.
Sen låg vi i den rosa soffan, jag och nicke, och pratade om sådant som betyder nått, om saknaden efter er som finns långt bort, om kärleken till Malmö, om vänner som man man bara möter av rutin, och om OS såklart.
Idag cyklade vi till St Knut och åt en medioker frukost på Mys, men Lotta var där, snyggare än någonsin, och det var bara hemma. Hemma och bra.
Nu skiner solen över backarna och jag tror att det blir lunch ute i bersån. Livet kunde inte vara bättre än vad det är just nu.

Life back to normal

Tingens ordning är återställd. Jag tror att det är vardagen som åter är här. Imorse vaknade jag först, fick min timme med tidningen och sedan kaffe ute i min trädgård. Den luktade höst. Ikväll Malmöfestivalen. Jag älskar mitt Malmö.

http://stuffwhitepeoplelike.com/

En smula amerikanskt men mycket roligt.

20080814

Att höra i från dig gjorde dett uppenbara så tydligt, att jag saknar så innerligt att få prata med dig lite oftare. Du är en av de bästa lyssnare jag vet. Med dig rinner det så lätt ur mig. Viktigt och oviktigt. Idag var dessutom en bra dag att bli påmind om att det finns människor som du. För du vet, idag har varit en av de där dagarna. Som man inte kan sätta fingret på, när småsaker irriterar en. Men visst det är tiden på året, skolstart, sommarslut. Nya löften. Ja du vet, jag har berättat om det så många gånger förr. Behovet av avstamp. Köpte en ny almanacka i dag. I år igen. Som en rit. Ut med det gamla. In med det nya. För visst har det nya en massa spännande i sitt sköte. Om jag skriver ner det, påminns, så kanske vardagen känns lättare. Inte för att det är svårt. Men det är aldrig riktigt enkelt.
Annars då? Jo, att-göra listan växer. Du vet min fåniga fabless för att skriva ner alla måsten, alla borden, alla vill och alla önskningar. Så att man slipper att överraskas. Återstår bara att bli besviken när man inte hinner, orkar eller vill beta av. Idiotiskt. Borde ha pratat med Richard om det där. Jag tror inte att han skulle gilla att jag skrev ner allt.
Magen växer också. Kanske inte så fort som jag skulle önska, men vissa saker får man tydligen inte bestämma över. Det känns spännande. Jag tror det är en pojke den här gången. Det passar liksom in i min idé av den vintern som skall komma. Att han skall ligga där i någon modern vagn, som jag i ett infall av att verka storstadsmodern kommer att köpa, med en tomteluva på.
Jag har ju en trädgård nu. Inte riktigt lika charmigt som en kolonilott. Men jag tror mest det är för att jag inte känner den ännu. Jag överraskas fortfarande över hur den luktar när det regnat. Skånsk mylla. Det är inte fy skam det. Jag grävde ner några tulpanlökar tidigt i våras, det fick mig att tänka på dig, men de var inte alls så ståtliga som dina. Blommade dina vackert i år igen?

/Jenny

att nöja sig

Sören påpekade att ett Anderssonskt drag var att aldrig nöja sig. I mina öron är det lite av en komplimang, jag tror dock att det inte avsågs att vara en sådan. Att tacksamhet och tillit borde vara bättre honnörsord att ha som följeslagare än onöjdheten. Kankse är det så. Men jag vill gärna tro att de inte står i motsats till varandra. Att man kan vara tacksam och onöjd på samma gång.
För visst provocerar onöjdheten, ibland, nästan reflexmässigt, ber jag om ursäkt för att jag vill ha mer. Men jag vill ha mer. Bättre.
Äsch, jag tror jag försöker säga förlåt.

kusin nygren

så stor

Klä på dig ordentligt ropar jag, och Smilla svarar: jag lovar. Sen stängs dörren med en smäll och jag hör stegen försvinna upp Källargatan. Hon iklädd sandaler och sommarklänning. Trots regnet. Trots mammas förmaning. Hur blev hon så stor min flicka?
Det är underbart att vara hemma och trots att det bara var en vecka, så ser jag först nu att hon har växt i sommar. Blivit en skoltös.
Det regnar och doftar höst i Malmö. Jag kokar äppelmos och läser deckare.

Igår

drabbades jag nog av något slags värmeslag. Känslan liknade hemlängtan och galenskap. Men efter en god natts sömn, min rumskompis, väckte mig bara tre gånger, en gång för att stänga av fläkten eftersom ljudet störde hennes nattsömn, jag gjorde det mycket klart för henne att det inte var ett alternativ, en gång då hennes mobil ringde och en gång då hon tände lampan för att kissa, så är jag nu tillbaks i form. Jag trivs som fisken i vattnet här, även om jag saknar Smilla.

Florens

Florens är varmt. Men det är bra.

Ibland

får man förmånen att få glimta på någon själ, att få se en liten bit av deras inre. Att få krypa lite närmare, för bara en stund, för att sedan åter befinna sig i rusningstrafik eller tvätt. Jag älskar de där stunderna då jag kan få möta någon på nytt igen. När man tror att man vet allt så öppnas ännu en dörr. Till ett inre rum man aldrig sett. Igår natt över nattliga scones fick jag höra hemligheter jag inte visste var en del av vår tid, och i dag i ett alldeles för varmt rum på en sällsamt vacker innergård fick jag möta känslor jag inte trodde att han bar. Det var vackert. Det är vackert. Ikväll känner jag tacksamhet över varat och över mitt liv. Det är en bra känsla. Jag skall stanna kvar i den i kväll.

fever

Nåa! Det är en slags resfeber som drabbat mig de senaste dagarna. Inte så mycket för att jag skall flyga flygplan, bo på hotell och äta god italiensk mat i en vecka. Mer sådan där stressfeber inför allt som bör fixas innan dess.
Igår var underbart, vi åt och drack under stjärnorna i goda vänners lag. Smilla och Lisa ter sig mer och mer som systrar och det är fint att se. Imorgon skall brudarna Andersson (dvs Lisa & Smilla) till stranden. Jag hoppas hinna mina sista ärenden då. Konrad fyller tre till helgen och en söt födelsedagspresent måste inhandlas. Ikeaköket börjar utkristallisera sig så smått och allt annat kan egentligen vänta till dess att jag är hemma från Florens, på att göra listan menar jag.
Imorgon skall jag pussa på min mamma och låna min pappas bil, allt för att göra helgens resa till Påskallavik hanterbar.
Augusti imorgon.

sommaren

Sommaren är hemsk egentligen. Jag får ingenting gjort. Jag sover åtminstone till kl 8, sen slöläser jag tidningen i en timme. Sen tar det ytterligare en timme till dess att Smilla, tonåringen, vaknar. Klockan är säkert 11 innan dess att vi ätit och klätt oss och kan åka till stranden. Framåt kvällen är det middag med vänner från förr eller presens. Igår var det Camilla & Larso, ikväll tror jag Lisa.
Jag kände mig tom i går kväll. Trots att jag i går hann med någon timmes jobb och några timmar framför symaskinen. Jag längtar vardag och höst. Café och böcker. Möten och rutiner. Jobbsök och renovering. Tisdagsgympa och torsdagsbio. Bortskämt av mig att säga så. De flesta skulle döda för min sommar. Well, jag med egentligen, då jag vet att den ger mig alla förutsättningar att klara vintern bättre än de flesta. På måndag åker jag till Italien, till dess ser att-göra listan ut så här:

- Beställa två köksstommar på IKEA, luckor och bänksskiva
- Bröllopspresent till Kristoffer & Rebecca
- Klänning till Kristoffer & Rebeccas bröllop
- Träffa Lisa
- En session familjerådgivning (så stimulerar du understimulerade sexåringar på bästa vis)
- Återlämna bok på biblioteket
- Finna ny bok att läsa (akut)
- Ringa snickaren och rörmokaren
- Present till Nivette
- Ta reda på vilken dag Smilla börjar skolan
- Boka in den årliga kräftskivan
- Boka biljetter inför höstens resor till Stockholm
- Sy klart kjol
- Sy klart gardiner
- Beställa golv
- Betala räkningar

noa noa

Det finns en stor fördel med att vara gravid, noa noas, och alla andras för den delen, reor blir så mycket billigare. Lyllo Smilla däremot, som fick utökad reaeanson i år. Tack vare värmeböljan blev rean dessutom hanterbar då alla andra rearävar tycks vara på stranden.

igår

var underbart, men det var idag också. Vi åt frukost i bersån och vinkade sedan av buffén inför deras resa åter mot östgötsk mark. Sen packade vi in oss i vår AC-befriade bil och åkte ut på Österlen. Vi gick på café och badade i havet, jag tror att idag var sommarens och havets varmaste dag. Sen åt vi en fantastiskt god middag ute i Skillinge. Smilla spöade Kajsa i Uno och jag snusade på Albert. Imorgon ska jag jobba lite, så ikväll blir en tidig kväll. God natt.

Miss Li, oh boy

Ah, jag är tillbaka till livet. Igår natt snubblade (jo, jag tror det är det rätta ordet) Daniel in över vår tröskel. Som en fläkt från förr, från veckorna då han bodde på vår soffa, satt vi trots trötta ögon, och pratade om sådant som betyder något.
Dagen idag har gått i ett, vi badade i havet och sen var det brödbak och soppkok och framåt eftermiddagen var de här, hela Linköpingsmaffian, psykologbuffén, och vackrast av dem alla var såklart David. Det var som att vara tillbaka på östgötsk mark, fast här hemma i mitt Kirseberg. Niclas bjöd alla som ville smaka, stolt på Kiviksmust, och hade sina favoritjeans på sig. Behöver jag säga mer. Jag föll pladask.
Sen dansade vi oss svettiga till Lasse Winnerbäck, och Smilla var mycket stolt över att hon KÄNNER trummisen. Bäst av allt var dock ändå Miss Li. Herregud, jag tror jag är kär. Eller, nej, bäst var när jag fick lösa ut Niclas ur baren, när han handlat öl utan att ha täckning på kontot.
Ikväll var underbart.

galen

Jag håller på att förlora förståndet smått. På alla dessa frågor, varför cyklar hon där, kan man bo i den båten, varför är Sanna inte hemma, vems brygga är detta, varför är det så mycket tång i havet. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Små små frågor som i sig är ganska harmlösa, som undersöker världen, som små öppningar till samtal, men i klump, i sju veckor nu, så frustrerar de mig.
Sen alla dessa löften som aldrig infrias. Ni vet min dåliga ovana av att hänga upp mig och mitt mående på andras beteende. Ni vet, störst av allt är kärleken, men jag är så trött på slokande tomatplantor, otillbakalämnade biblioteksböcker, otömda sopor och kvarlämnade kaffekoppar. Men visst det är bara materiella ting, de betyder ingenting. Vad gör det om en tomatplanta dör? Ingenting. Men samma beteende innebär uteblivna besök, försenade utflykter och allt för lite vänner runt mig.
Denna ömtåliga balans mellan stimulans och understimulans. Mellan arbete och vila. Tristess och fritid. Ork och timmar. Så här går jag och funderar, i mitt rosa hus (jo, jag lovar, jag är tacksam för det jag har) hur jag kan förhålla mig till varandet. Hur jag kan finna acceptans för det jag inte kan förändra. Hur jag kan välja lycka nu. Jag vet, jag skall inte bygga min vardag eller mitt liv på någon annan, bara på mig själv, men det är svårt. Jag rycks med i livspusselkarusellen, i förväntningarna och framförallt i slentrianen, i vanan.
Avslutningsvis en sista bön, ta mitt ord för var det är, jag är inte sur, jag är inte arg, jag söker bara förhållningssätt. Jag behöver bara lite tid.

Fregatten

Jag är lite trött i kväll, nästan svag. Kanske är det Olle? Kanske är det något annat? Det är nästan som en svag känsla av frustration. Av avsaknaden av en riktigt bra bok, saknaden av Anna. Mest tror jag att jag smått håller på att bli galen av att inte ha ett jobb. Sommarlov i all ära, jag hade föredragit semester. Jag saknar det Malmö som en gång var, på Fregatten på Värnhem.

Hobbes

Jag har alltid tänkt mig att det är jag som är Carrie. Snygg, absolut inte rödhårig, självständig, rik, delar Imelda Marcos skointresse, babblar mycket. Ja ni fattar, likheterna är slående. Så i går, i biomörkret, fick jag en uppenbarelse. Jag är inte Carrie, jag är Miranda. Det röda håret till trots. Att jag inte sett det tidigare? Den cyniska inställningen till män, strebertendenserna, barn. Kirseberg är mitt Brooklyn. När Miranda gjorde sin pro och con lista då insåg jag faktum. Det finns bara en människa till som jag känner som gör det (över andra människor) C'est moi!

Filmen var outstanding, bäst var publiken (jag var äldst) som inte fullt ut förstår den subtila sex and the city ironin. Hans Wiklund, fuck you.

akuten

Smilla drabbades av det mycket akuta tillståndet, ärta (eller egentligen lagerbladsfrö) i näsan. Sjuksköterskan på sjukvårdsupplysningen insisterade på att akuten var det enda rätta. Mycket motvilligt åkte vi så dit, väl medvetna om hur högprioriterat en liten Lisabet skulle vara på Malmö akut, samma ställe som är känt för patienter i personalmatsalen (nej det var Malmö psykakut) men likväl patienter i korridoren. Så efter fyra timmars väntan fick vi träffa en trevlig öron-näsa-hals doktor (som jag nära på kallade för doktor Berglund) som inte fann någon ärta, men likväl kunde se att det suttit något stort i näsan, av skavsåret att döma. Ärtan var väl svald efter att Smilla gått på händer i väntrummet och käkat chips trots att det var måndag, huvva mig. Jag avböjde vänligt men bestämt aktivt kol för att häva eventuell förgiftning den lilla kunde fått av lagerbladsfröet. Om hon blev förgiftad skulle jag nog märka det. Hemma var vi strax innan 01.30 i natt och Smilla sover än, trots att klockan nu är 13.10.

Idag lyser solen med sin frånvaro och jag börjar känna mig lite sommarsjuk. Jag skulle så gärna vilja jobba på min bränna. Förrförra veckans maginfluensa tog liksom mina rosiga kinder i från mig. Men när Smilla vaknar och Niclas kommit hem från jobbet så blir det picknick trots allt.

Visinsgö

Helgen spenderade vi på ett vackert men lite regnigt Visingsö. Vi vandrade såklart i Arns fotspår, åt god mat, badade (eller Smilla gjorde), åkte Remmalag och bara njöt av Anna, Jens & Jonnas sällskap. Jag saknar dem nästan varje dag och önskar att de fanns närmare.

Uppdatering

Jag fattade något slags beslut i natt. Att hålla mig på min kant resten av sommaren. Att bara njuta av min lilla familj, trädgården och nuet. Ni vet, inget nytt beslut alltså, bara en påminnelse om gamla löften. Att jag inte kan ansvara för någon annans lycka, hur gärna jag än vill. Att jag ansvarar för mitt liv. Att jag inte skall oroa mig för er andra. För det är inte mitt ansvar. Ni hör, jag måste upprepa de orden, som en påminnelse, eller kanske ett försök till övertygelse. Eget ansvar. Det betyder inte att jag inte vill se er. Att jag inte älskar er. Men ni vet var jag finns. Kom förbi på kaffe, jag ligger i mitt senaste loppisfynd (under en filt) och solar näsan.

Den lilla toaletten är snart färdigrenoverad. Den är fin. Jag skall publicera en bild så snart vi fårr belysning med så att ni har en chans att se den. Mest roligt var att toaletten som är på 2 kvadrat, lyckades bli ett gemensamt renoveringsobjekt, även om luften lätt tryter där inne när man är två. Men ändå.

Det kom en en-timmes bok på posten i fredags, "Rufus" av Lessing, och i går onsdag läste jag klart den, en timme på nästan en vecka. Det måste vara rekord. Så nu letar jag efter en ny bok som kan göra mig sällskap. Förslag någon?

Nu kom Smilla & Lykke.