jag tänker på Kristina, det gör jag ofta

I söndagsnatt så mötte jag så den gud som jag trevat efter så länge. På Malmö kvinnoklinik såg jag det hela tydligt. Jag förstod att det finns inget annat är det absoluta häret och nuet. Jag insåg plötsligt att bakom de där persiennerna som någon dragit ner, så fanns intet. Det fanns inget utanför fönstret. Bara det rum dit jag förpassats. Så här i efterhand ter det hela sig mycket filosofiskt och vackert, ett ensamt rum som svävar utan förankring till någon yttre värld. Men du förstår, det är så det är, det är så det måste vara. Verkligheten är vad vi gör den till, det vi skapar den till. Det var också i detta fritt svävande rum som jag förstod att det finns ingen som kan hjälpa mig, det finns ingen annan, jag är och förblir dömd till min egen ensamhet. Ingen majeutik i världen kan hjälpa mig nu. Ingen gud i världen kan hjälpa mig nu. Och, ingen kärlek i världen kan hjälpa mig nu.
Med den insikten, och med blicken fokuserad på tre svarta bokstäver mot en hopplöst grå sjukhusvägg (AGA) förstod jag, likt Kristina, att min kropp och själ är ett. Då och där förstod jag hur fel Descartes hade.
Där och då föddes Sonja. Där och då slutade jag att leta efter en gud som inte finns. Där och då förstod jag att Nietzche har rätt, att Moberg är ett geni, att den catesiska världsordningen suger, och att lustgas is da shit.