åh.

jag är förlamad. Av detta förbannade mörket, av denna höst. Jag stampar på stället, all glädje och lycka till trots. Du får inte tro att det inte är bra. Att jag inte är lycklig. Det är inte det, jag sitter bara fast. I någon slags frustration. I någon slags sorg över att ha sårat vänner som jag älskar. I någon slags irritation över att inte ha ett jobb som matchar mig. I någon slags efterdyning av en lång romans. I någon slag ovisshet över hur man lägger alla ägg i en korg. I någon slags limbo mellan terapisamtal. I någon slags flytt. I någon slags november.

November nu

Det är bra nu. Det är bra dagar. Inte euforiska, inte rusiga, men bra. Lugna. Inte lugna. Men inte stormiga. Icke-stormiga dagar. Det är alltid något, inte sant?

Nej,

det finns inga dolda avsikter, no hidden agenda, jag vill bara väl. Okey, jag vågar inte alltid ringa, men det är en annan fråga, som bottnar i min rädsla av att störa och att vara i vägen. Men jag vill bara säga hej. Att jag lever och att jag saknar dig.