skip to main |
skip to sidebar
Sommaren gör en grej med mig. Oklart om det är bra eller dåligt. Men med sommaren visar sig Malmö från sin sämre sida. Med sommaren i Malmö kommer människor i mysbrallor och foppatofflor och med sommaren i Malmö kommer drömmen om ett liv på landet. Om höns och ekohus.
Jag älskar sommaren, men jag kommer på mig själv att längta höst och vardag, nästan innan skiten börjat. Skärpning. Så tvingar jag mig själv att vända åter. Till kvällsbad och kaffe i bersån. Till pocketböcker och cykelutflykter. Fint så.
Jag är semiförkyld. Vaknar om morgonen med en klump i halsen, en näsa som snorar och så ett huvud i en slags värk som påminner om bomull. På intet sätt sjuk alltså, bara lite, trött. Efter en varm och intensiv dag med flickorna la jag mig några minuter på soffan. Från rummet bredvid hörde jag dem leka. Jag slöt ögonen. Vaknade några minuter sedan av tystnaden. Genast visste jag att något var fel. Jag sprang ut, där satt Lycke och Smilla och spelade datorspel, tysta, koncentrerade. Var är Sonja sa ja, vet inte blev det korta svaret. Hon var här nyss. Jag rusade vidare mot hallen, för jag visste det redan innan jag såg det öppna ytterdörren att ungen hade rymt. Mot gatan, inga bilar, inga ambulanser, ett gott tecken. Så där, på andra sidan vägen, på skolgården, stod Sonny, i sandaler, blöja och t-shirt, Skrikandes. För två kavata 6-åringar höll fast henne, för att hindra henne från att springa ut på vägen igen. Tack finaste finaste skolungar. Ni kommer att få det bästa av sommarlov jag lovar. Jag kommer att bjuda på glass var dag.
Finaste festen på Österlen i fredags, lika fin fest i Linköping i lördags. Korta nätter, på alla vis. Nu hemma igen. Bland grannar, kaffe och ogräs. Man måste älska livet.
Idag var jag på mitt livs första hopptävling. Sicken succé. Smilla knep första platsen. Fint som snus!
Jag har mått så här i flera dagar nu. Måndag, tisdag, onsdag. Tre.
Jag har dock kommit på var skon klämmer. Jag är trettioett år gammal och brygger kaffe så att det precis blir en kopp. Varken mer eller mindre. Jag vill slå människor som mig. Som gör lagom med kaffe. Nog nu.
Det är något ytterst fånigt och ytterst tragiskt med djurskandalerna. Konsumenter, folket, alla, upprörs över djurens förhållanden, över vanvård, över döda djur i boxarna, över transporter, över kalvar som inte får dia, över djur som äter artfränder. Upprörs, so what. Upprörda handlar ni er fläskfilé för 59 kr kilot. Eller fyndar en flintastek för 49 kr kilot. Att ni är upprörda upprör mig. För det är fånigt och tragiskt att hyckla. Det borde uppröra.
Denna vackra sommar kommer gå till historien som den bästa. Jag känner det på mig. Vi packade in oss i bilen sent i fredagskväll och umgicks med vår älskade E4 i en och annan timme. Sen en kort natt i Linköping och en tidig morgon mot Vinön.
Vid färjeläget i Hampetorp mötte vi David. Han hade lika dan kofta som mig på sig. Vem kunde ana att David var så
queer.
Färjeturen var vacker, det var första gången vi åkte i Hjälmaren. Notera min kofta, lika dan som Davids.
Sen kom Majken, med sin Anders och Sara. Det var så där. Majken hade blingbling och delade inte gärna med sig. 
Efter värsta kafferepet hemma hos Ingrid och JG och den vackraste av vigslar nere vid sjön passade vi på att göra lite genus. Männen gick med barnvagnarna och vi kvinnor och barn åkte höskrinda. Smilla skrek att hon hade tagit studenten. 
Sen en sådan fin utemiddag, med en massor av tal, dans, musik, god mat och svag bajsdoft från torrdasset, antar att det skall vara så på öbröllop. Här spelar Linas morbror och moster. Eriks mamma höll det finaste av tal, af Helmers sjöng så att vi grät, och Erik och Lina var det vackraste jag sett. Jag sa det i mitt tal med. 
Efter en lite kort natt på ett loft, sa Sonja och Majken farväl till varandra. Ingen kunde vara gladare än de. Vi sa fuck E4 och körde småvägarna hem. Vi stannade i Vadstena, åt en medioker lunch, plockade timotejblommor, konstaterade att 15 grader i Vättern är kallt. Jag och Niclas läste bröllopsbilagan för varandra, förnyade våra löften, där och då i en bil full av duplo. Vi bestämde oss för att alltid befinna oss på en imaginär roadtrip och att aldrig mer bråka om vem som skall rensa ogräset.
Väl hemma hittade vi Majkens blingbling i ryggsäcken. Sonja saknade henne lite då. Niclas klippte gräsmattan. Jag grät en skvätt när Prins Daniel grät, tack gud för SVT play.
Varken jag eller Niclas är gifta med någon annan, vi är inte släkt. För äktenskapet inga hinder!
En sisådär 80 inbjudningar är postade, tre stackars kuvert ligger kvar här hemma, som saknar adresser. De skall såklart till utlandet. I helgen skall vi rekognosera på Erik & Linas bröllop och få de bästa av tips från Sara & Anders som vet allt om champagne och annan borgerlighet.
Vi (läs jag) har hittat sladdarna, till både mobilen och telefonen, som någon städat undan. Här kommer således dokumentation över: Kreta, skolavslutning, Smilla & Milad, öl på möllan, öl på möllan igen, jenny premiärbadat i havet, Sonja premiärbadar på sege, Kreta, Sonja premiärbadar i havet och så Kreta igen. I den ordningen.
Sådana hjältar de var som sprang från Danmark till Sverige. Sen öl och grill i Malmökvällen. Fint. Idag börjar Smilla på simskolan och jag på mitt nya examensarbete.
Jag gillar regnet. För det är sommar. Igår regnade det ett tropiskt regn över uteserveringen i Landskrona. Min film är klar. Efter visningen firade vi med öl.
På tåget hem, åtta fulla arbetskamrater, män, i den tysta avdelningen. Betedde sig inte som barn, utan som gubbar, gubbar på en punschveranda. Jag har också varit full på tåg, aldrig i den tysta avdelningen, men visst, det kan vara förlåtet. Kvinnan som lämnade vagnen, hon som säkert hade jobbat hela dagen, hela kvällen, hon som sa till konduktören, hon var en häxa som skulle brännas på bål. Minst. Gubbarna trodde att hon var så sur för att hennes man lämnat henne, sen skålade de för mannen. Sen pratade de åtta männen om vem som skulle få spänna på sin kärring när han kom hem. Det var något med alkoholen menade de, som gjorde att lusten satte in. Men kärringen har väl huvudvärk. Det är därför som jag alltid tar med två alvedon upp i sovrummet, sa en man som tidigare suttit tyst.
Tåget rullade in mot Malmö, gubbarna började nyktra till, de som hade fått gå lite väl snabbt från middagen för att hinna med tåget, de som om de bara inte druckit den där whiskeyn innan middag hade kunnat njuta lite mer. Jag reser mig upp, gubbarna ser på mig, jag ger dem onda ögat, så något skamset över dem. Ledaren, det finns alltid en ledare, han som får ligga minst av dem alla, han hade inte vett att skämmas, jag tror han flabbade, ett nervöst 13års-här-sitter-jag-längst-bak-i-bussen-skratt.
Igår spelade jag in min berättelse, la in ljud och bilder. Snart är den klar, min berättelse. Jag kom hem helt slut efter fem timmar i Landskona. Detta är bland det roligaste som jag gjort på länge. Jag måste göra mer. Med min familj. Med mina barn. Med mina framtida elever. Med alla.
Det blåser åt rätt håll nu. Lisa och Nicke bidrog med en fanfar i sommarkvällen. Det lät underbart förskräckligt. Jag älskar juni. Skolavslutningar, födelsedagar, och bad i havet.
Jag och Nicke arbetar fint med vårt projekt, Sonja sover om natten (tre nätter i rad nu). Det regnar, solen skiner, det regnar. Det växer så det knakar i trädgården. Jag siar om en fantastisk körsbärs och plommonskörd, senare i sommar.
Mitt examensarbete är godkänt. Snart skall Erik gifta sig.
Jag älskar att jag älskar något så okorrekt som att köra bil. Det känns sommar. Det har varit finaste sommaren med. Vi har grillat. Smilla har badat och doppat huvudet. Vi har varit på bröllop, skålat och firat. Sonja har lärt sig att säga: brrrum. Det är vår bil som låter så.
Inatt höll ett ganska monotont ljud mig vaken. Jag vaknade strax innan två av vad jag trodde var knackningar på en dörr, eller snarare bultningar. Så som man föreställer sig att det skulle låta om någon ville väcka någon som sov inuti ett brinnande hus. Ljudet var inte nära. Men tillräckligt nära för att höras. Jag tittade ut, inga bränder. Men så höll det på till halv fem i morse. Kanske längre? Men då slutade jag att titta på klockan. För mitt inre såg jag hur Kirsebergsanstaltens väggar rämnade. Det verkade osannolikt. Förmodligen ett nattligt bygge, av järnvägen, av en bro. Dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk. Kanske något slags aktivitet nere i industrihamnen. Jag ville veta, för att somna om. Niclas sov. Sonja sov, Smilla sov. Sonja sov. Hon som skriker om natten. Säger "app" "app" och menar napp. Hon som gråter i sömnen. Hon sov. Hon är fantastiskt fin när hon sover. Jag kunde inte låta bli att röra hennes tjocka kinder. Då en karatespark ut i tomma intet. Ok, jag låter dig vara. Du lilla flickebarn med all denna integritet.
Dunk dunk dunk. Det är med en smula besvikelse som detta inte är på nyhetsrubrikerna i dag. Kanske får jag aldrig veta. Vem, vad, varför jag inte fick sova.
Det är något lite sorgligt över att ha stora barn. Inte över att ha dem, men att de blir större. De blir sina egna. Pussarna kommer inte så ofta längre, ingen som håller ens hand när det myllrar av folk, och kvällsläsandet är inte mitt längre. Det är hennes eget. Allt oftare ber hon om att få läsa själv. aj, är det enda jag kan tänka på. aj. Det är en oerhörd glädje i att se henne gå sin väg. Göra sitt. För hon är världens finaste. Men lite aj, i mitt hjärta.
Idag är första sommardagen. Sonja firade med att gå till dagis i halsband för första gången. Och med fånig solhatt.
Jag tänker på Emma när vi äter keso. Få människor förstår kesos storhet. Emma är en av dem. Sonja likaså.
Inlägg
