Jenny, kvarterets portvakt

Inatt höll ett ganska monotont ljud mig vaken. Jag vaknade strax innan två av vad jag trodde var knackningar på en dörr, eller snarare bultningar. Så som man föreställer sig att det skulle låta om någon ville väcka någon som sov inuti ett brinnande hus. Ljudet var inte nära. Men tillräckligt nära för att höras. Jag tittade ut, inga bränder. Men så höll det på till halv fem i morse. Kanske längre? Men då slutade jag att titta på klockan. För mitt inre såg jag hur Kirsebergsanstaltens väggar rämnade. Det verkade osannolikt. Förmodligen ett nattligt bygge, av järnvägen, av en bro. Dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk. Kanske något slags aktivitet nere i industrihamnen. Jag ville veta, för att somna om. Niclas sov. Sonja sov, Smilla sov. Sonja sov. Hon som skriker om natten. Säger "app" "app" och menar napp. Hon som gråter i sömnen. Hon sov. Hon är fantastiskt fin när hon sover. Jag kunde inte låta bli att röra hennes tjocka kinder. Då en karatespark ut i tomma intet. Ok, jag låter dig vara. Du lilla flickebarn med all denna integritet.
Dunk dunk dunk. Det är med en smula besvikelse som detta inte är på nyhetsrubrikerna i dag. Kanske får jag aldrig veta. Vem, vad, varför jag inte fick sova.