Jag är semiförkyld. Vaknar om morgonen med en klump i halsen, en näsa som snorar och så ett huvud i en slags värk som påminner om bomull. På intet sätt sjuk alltså, bara lite, trött. Efter en varm och intensiv dag med flickorna la jag mig några minuter på soffan. Från rummet bredvid hörde jag dem leka. Jag slöt ögonen. Vaknade några minuter sedan av tystnaden. Genast visste jag att något var fel. Jag sprang ut, där satt Lycke och Smilla och spelade datorspel, tysta, koncentrerade. Var är Sonja sa ja, vet inte blev det korta svaret. Hon var här nyss. Jag rusade vidare mot hallen, för jag visste det redan innan jag såg det öppna ytterdörren att ungen hade rymt. Mot gatan, inga bilar, inga ambulanser, ett gott tecken. Så där, på andra sidan vägen, på skolgården, stod Sonny, i sandaler, blöja och t-shirt, Skrikandes. För två kavata 6-åringar höll fast henne, för att hindra henne från att springa ut på vägen igen. Tack finaste finaste skolungar. Ni kommer att få det bästa av sommarlov jag lovar. Jag kommer att bjuda på glass var dag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar