Idag står jag upp. Turen har kommit till Sonja. Hon är med ändå, pausar på kökssoffan då och då. Jag och smilla försökte oss på lite sportlov, loppisen i åkarp, bullar på konditori och sen bio.
När jag ringer och gråter för att jag mår dåligt av lite influensa så låter han det han har för händerna bero. När jag vill kräkas av trötthet så håller han min hand och säger snart, snart. Det är fint att han står ut, när jag gör mig liten. Fint att han är min man.
Fortfarande vinterkallt, men vårvackert. Bra det. En elev funderade på detta med att kontinentalplattorna krockar med varandra. Tänk vad fett. Alltså inte fett kanske. Men ja du fattar. Fett.