skip to main |
skip to sidebar
Fredagmorgon och jag är tidigt på jobbet, bara för att mötas av att personalrummet förvandlats till en billig julstia med fula julkulor. Var tog den goda smaken vägen? Jag tröstar mig med att jag få en lussekatt och kanske ett jultal också idag. Jag har tagit på mig min kortaste klänning idag, chefen till ära. (Snälla lönerevidera mig retroaktivt). Jag har gömt mig på mitt rum och läser "pojkår" eftersom arbetsuppgifterna återigen börjat sina.Bara 15 dagar kvar nu.
Jag är så tröttsamt doktrinär, så rädd för att revidera bilden av mig själv. Så hårda regler. Ett fattat beslut skall försvaras och efterlevas, in i det sista. Jag har alltid varit sådan. Regler, rutor, scheman, sedan en pjäs som skickligt skall manövreras över planen. Min favoritbloggare är tillbaks på nätet, jag skall hänge mig och oförsvarbart julförberedande, annars intet nytt.
Jag har släppt taget nu, om Rickard. Han tyckte att det hade varit roligt att jobba med mig, det tycker jag med att det har varit. Vissa dagar tror jag att jag har behövt honom. Att jag inte har klarat mig utan honom.För en månad sedan blev jag yr vid tanken av att låta honom gå. Men just i dag var jag redo. Det var ett fint avslut. Jag köpte en grå mössa för att fira. Att jag klarar mig själv nu.
Det går så lång gång mellan gångerna, men det är inte min avsikt. "Det är bara så mycket nu", tänker jag inte säga, för det är det inte. Det är bara lite vardagsrörigt, men jag börjar tro att det är kroniskt, och i stället för att leva med mina ständiga men, försöker jag acceptera det jag inte kan förändra. Smilla är sjuk idag, eller hon verkade vara det 7 i morse men nu är jag inte så säker. Hon ville nog bara inte gå ut i snöblåsten. För det snöar ute. Gud hör återigen bön och har förvandlat fulaste brunaste novemeber till vackraste vintern. Jo, jag är tacksam. Aldrig nöjd, men tacksam. Det är inte så illa det.
Jag fick en ny tid hos Rickard. Kanske vill inte heller han slita sig från sin favoritklient? Men jag känner mig redo nu, att släppa taget om Richardo. Att själv ställa mig frågan: "är detta i linje med min livsplan". För det finns en sådan, inte en gudomlig, men dock en jennyalisk sådan. Och faktum är att jag håller mig till den. Faktum är att jag inte tänker gå tillbaka till mitt halvtråkiga jobb efter nyår. Faktum är att jag inte vet vad som komma skall, professionellt, privat, mentalt, metafysiskt, andligt eller fysiskt. Jag har små hållplatser längs vägen, simningen om måndagar, teatern på söndag, Joyce Carol Oates halvtimmen innan jag släcker lampan, en fantastisk bra chef att dricka kaffe med ibland när han behagar komma, någon som ställer rosor på mitt matbord. Dessutom har jag lärt mig att diska efter varje måltid. Tänk att det skulle krävas en terapeut för det.
hos Rickard i dag. Jag har nått alla de mål som var uppsatta en gång för länge sedan i ett januari inte allt för olikt detta november. Jag har fyllt på min verktygslåda. Jag har presterat. Jag tror kanske att jag har kommit en bit på vägen. Men ändå. Ändå vill jag inte sluta. Jag vill dröja mig kvar i Rickards fula IKEA möbler. Jag vill höra hans småtöntiga liknelser. Jag vill höra hans valideringar (av mig!). Okey, jag vet att jag betalar honom för det. Men ändå. Vill inte gå, inte riktigt ännu. Kanske om jag kommer iförd en gul kycklingdräkt i dag och bedyrar att jag är galen, så får jag kanske stanna. Kanske. Det är dags att gå nu, jag vet. Jag vet.
Du vet sådan november när dagen aldrig gryr, när det bara är en jämn dimma. När man måste cykla genom två decimeter lera för att komma till jobbet. När man måste ha fula jeans för att få plats med leggings under. När man retar sig på dumma saker någon sa för flera år sen. När man mår illa för att man åt kladdkaka till förmiddagskoppen. När man borde ätit lunch för länge sedan. När man är förvirrad över arbetslösheten som kanske kommer. När fingrarna är så kalla att man värmer dem bäst under sin egen bh. När man låtsas vara förälskad i enda mannen på jobbet för att få lite spänning i vardagen. November nu.
Inlägg
