ödmjuk

Det är förvirrat just nu. Jag pendlar mellan stressen av att ha för mycket att göra och med den en ständig längtan efter att hinna göra det jag drömmer om, i kombination med att jag ingenting företar mig. Tröskeln brukar som bekant vara hög när man sitter med okunskap på hand, själv sitter jag nog mest med tristess på hand. Över vad vet jag inte. Men idag är en bra dag, tack vare ett nattligt mail från en syster, långt samtal med en vän och en loppisrunda med en annan. Jag har det bra som har er, som står ut med mig. När jag är som knäppast. Jag skall snart lugna ner mig. Jag lovar. Till dess är jag knäpp och tacksam att ni orkar vrida upp gökuret då och då.

majmorgon

Jag försöker bara göra det rätta. Ge av mig och min ärlighet. Jag tror att du börjar tröttna på mig. På att jag inte kan eller vågar ge av mig själv. Må så vara. Jag kan inte ge mer. Inte just nu. Jag vill bara ha lugn och ro. Att vara världens bästa mamma, att orka städa och laga mat varje dag. Att ta examen. Det finns bara ett här och nu, och här och nu kan jag inte ge mer. Kanske sen. Kanske.

2012

Ibland stjäl jag andras drömmar. I Linköping finns en hel vägg att stjäla drömmar i från. Dagens dröm är stulen från en anonym avsändare, det hela gör kanske brottet mindre hemskt då?
Det finns något väldigt nervöst i att inte längre vara student efter den 14 juni. Jag vet fortfarande inte efter fem år om jag verkligen vill vara statsvetare. Men det finns inga om och detta kommer att bli bra. Det är bra. Jag gläds väldigt mycket åt slutet på detta, missförstå mig inte. Men jag önskar ibland att jag kunde få veta. Jag minns en föreläsning i tredje världens ekonomiska historia som jag läste ihop med Per, i väntan på föreläsningen så spekulerade vi i den återkommande frågan: vad gör vi om tio år. Nu har det gått fem år sedan den där föreläsningen. Halvtid. Man kan ju tänka sig att halvtid skulle ge en en hint om svaret på frågan, hur livet ser ut om tio år. Sanningen att säga så är 2007 inte så annorlunda än 2002.
Ändå vill jag gärna veta vad 2012 har i sitt sköte. Var jag bor. Med vem. Vad jag gör. Vem jag ringer. Hur många barn jag har. Om jag äter kött.

Det tjänar ingenting till att ligga kåt stirrandes på en plansh med en naken tjej, man får ändå inte tjejen, fick jag höra i dag. Jag tror liknelsen var avsedd att sluta drömma om det jag inte har. Ett inlägg i här och nu debatten. Men jag drömmer inte om det jag inte har. Jag drömmer bara om att få veta.

Förhandsvisning, någon?

fredagmorgon

"If I die, would you die too", du förväxlar vill ha med behöver. Med ytterligare en filmreplik har jag pushat någon bort från mig. Någon fick inte behöva och livet går vidare i gamla hjulspår.
En annan sa sanningens ord, om att jag var ute efter att ha rätt, och jag bad honom att gå.
Men jag klarar mig själv, även om Linköping bara är en sketen småhåla idag, där man inte kan hitta en croissant på fredagsmorgonen. Där ingen har tid att fika. För livet bara springer på. Det ligger regn i luften och jag skall spendera eftermiddagen på Santinis i sällskap med en oläst bok.
Prag någon?

denna dag ett liv

Jag gör det som folk gör mest (champangen i måndags inte inräknad). Sen i måndags har jag fått tillbaks mitt liv och gud beslöt att belöna mig med lite sol. Trägen vinner! Jag har fikat på stan, på ikea, på kolonin, hos David, hos Niclas och ute i parken. Jag bakar dinkelbröd med Smilla, klipper mitt gräs, sätter päror och planterar om tomater. Fan trot, jag har till och med rensat ogräs. Jag läser min new age bok om att välja glädje, jag älskar speciellt avsnitten som avslutas med, "lägg nu ner boken, reflektera, fundera, andas", då är jag redan halvvägs inne i nästa kapitel. Jag syr pippi långstrump gardiner till Smilla och en feministisk prinsessklänning. Jag ser på dubbla avsnitt av 24 och jag hyr film. Jag dricker rödvin i gott sällskap och jag får sova om natten. Idag börjar Glamour sändas två gånger om dagen. Vad fan kan man säga? Mer än grattis?

Det är över nu.

pust

Med 500 ord kvar till deadline och tre hela dygn tills dess har ett annat tempo slagit in. Jag har duschat, länge och väl. Jag har slängt min något smutsiga fleece i tvätten. Jag har ätit en redig lunch, pytt i panna och jag har inte ätit något godis. Idag skall jag dessutom hämta Smilla på dagis (!) och spendera några timmar på kolonin. Kolonin duger i väntan på en östgötsk oas, här är senaste fyndet, inventarierna ingår, jag är särskilt ute efter t-röd flaskan i köket.
Annars intet nytt, eller jo, huskärring och fönsterspanare som jag är, grannen har fått en bebis, pojke av kläderna att döma. Och yes, jag längtar lika mycket fortfarande.

En kort sekund

Värkande axlar, magont, finnar och insåg jag nyss samma tröja sedan tre veckor tillbaka. Både finnarna och magonten kan relateras till den diet jag gett mig själv för att klara av uppsatsskrivande min 10 timmar om dagen, hämtmat, läsk och godis. No limits. Jag räknar med att alla fyra plågor ger med sig i och med måndag. Jag må vara isolerad i min bikupa och ha svårt att minnas när jag träffade Anna, Petra eller Kajsa senast men jag mår bra. Bra av att skriva, av att vara duktig och att närma mig slutet av fem långa studieår. Fem jävla år. En evighet. Lägg till två år på folkhögskola, och 12 år i grund-/gymnasieskola. Det är en hel evighet.

confused

Ända sedan jag som tonåring hörde Theodor Kallifatides ord för första gången har jag varit djupt förälskad och jag återvänder till hans ord ibland. Som idag, när uppsatsen går som ett rinnande vatten och jag knappt vet jag vad jag heter längre. Jag gick ut för att köpa lunch och insåg att det faktiskt var varmt ute. Det pågår en parallell verklighet jämte min här vid datorn och böckerna. Men snart skall jag ut i livet igen. Så om ni undrar hur jag mår, stjäl jag Kallifatides ord, jo tack, jag knullar och står.

I will survive

Smilla is back on Linggatan, och vi har gjort vad vi brukar göra när det var länge sedan hon var här, jag slår ett nummer på telefonen och Smilla skall prata utan att veta vem det är som svarar, lika kul varje gång.
Har skrivit i 10 timmar i dag, det ger mig ett snitt på 2.7 ord i minuten. Imorgon skall jag toppa det. Även om 1664 ord inte är så illa, det är 10% av uppsatsen.

what a weekend

Så ägde det där bröllopet rum som jag aldrig trodde skulle ske, ändå kändes det så naturligt. Herrens vägar är outgrundliga. Jag gjorde bort bara bort mig en gång, när jag skulle översätta meningen: Kommer vi någonsin att få se annat än sport med Stigs projektor? inför 120 pers när jag sa, will we ever see anything else but sports on Stigs really really big thing. Alla gäster 40+ asgarvade. Jag och Larsson var i vårt esse, vi tom stal kyrktrappan en stund.

12 dagar till deadline

Jag lämnade våren och skrivandet och möttes av det här, inte skrivkramp men skrivtrams. Allt jag skriver blir till trams. Uppsatsen ligger således på hyllan i dag.
Istället så surar jag. Jag tror det är gårdagens anslag i trappen som dröjer sig kvar: vänligen ta inte några genvägar över gräsmattorna, särskilt inte mellan fastigheterna på Ullevigatan och Gustav Adolfsgatan.
Jag råkar faktsikt bo här, jag råkar faktiskt leva mitt liv här. Nu räcker det. I natt skall jag sätta upp hemliga anslag i trappen. Vänligen älska på gräsmattorna.

låt inte de jävlarna ta dig

Belackare, hjärnspöken, diverse demonerer och en och annan nej-sägare göre sig icke besvär.
Vårterminen har nu låtit 15 underbara veckor passera. Själv har jag tagit 32 poäng. 32 söta poäng. 32 välförtjänta poäng.

may

Det var en av de där nätterna i går. När jag inte orkade viska orden till någon på andra sidan luren, orden som skulle ställa det rätt igen. Jag orkar inte låtsas. Jag behöver inte längre ställa allt till rätta. Det kan få vara lite skevt. En av de där nätterna när jag borde skickat meddelandet till min bästa vän för att berätta för honom att jag älskar honom. Istället låg jag vaken och tittade i väggen och nästan hoppades att någon skulle vakna så mina tankar kunde få bli störda. Det var en av de där nätterna i går. Jag vaknade klockan fyra och var klarvaken. Farmor var försvunnen, det var bara jag i rummet. Och så lilla Rut på den moderna moderns madrass på golvet. Det är majnätter och jag får inte sova. Det är lite skevt men det är i sin ordning.

Someone

När jag är som mest stressad så är där någon som tvingar min tillbaks. Som ser till att jag läser tidningen från pärm till pärm tillsammans med en kopp kaffe i parken. Som ser till att jag får gjort välbehövd shopping. Som dricker kaffe med mig på café på berget. Som tycker om att beskåda Bernadottes virrvarr med mig. Som äter pizza med mig på balkongen när solen håller på att gå ner. Som jag får hålla i handen när Katla bränner Jonathan. Som strax skall vara min date när vi skall på drink hos hennes nya grannar. Hon är bäst.

fredagden den 4 maj

Idag har jag tappat kontrollen två gånger, varav en gång var jag tvungen att lämna sällskapet för att inte säga något jag skulle ångra sedan (Rickards rule, frustration botas inte med aggression). Men jag hittade tråden igen och har skrivit ett dödligt tråkigt men nödvändigt bakgrundskapitel om Finland. Som belöning (Jennys rule) fick jag en vaniljbulle och en kaffe på kvartersfiket. Jag har skrivit ner alla mina måsten och att göra och det hela känns mer hanterbart. Nu hoppas jag på fredagseftermiddagsvin hos Anna och kanske en shyst white trash middag ikväll? Jag saknar någon väldigt mycket idag och passar härmed på att gratulera Jesper som fyller år nästa vecka för det kommer jag att glömma. Grattis Jesper.

torsdagen den 3 maj

Efter att ha freakat ut i går över en uppsats utan slut, patriarken som fyller 60, en soffa som blivit ett klippbord, ovikt tvätt, ogräs på kolonin, deklarationer, låneböcker, magont och stundande barnkalas så står jag åter upp i dag. Men kaffe hos min bäste vän och att-göra listan lite kortare så mår jag också lite bättre. Den första bilden till pappa-boken är avklarad. Hepp!

en av de där dagarna

Jag är inte längre nio och cyklar till Larsbacka för att titta på skateboardåkarna, om jag bara själv hade en så skulle jag vara lycklig! Jag är inte längre sex och lär mig simma i farmor och farfars simbassäng. Jag är inte längre 13 och blir kysst av David som om det vore för evigt. Jag är inte längre 23 med en nyfödd på armen. Jag är inte längre elva och sjunger i kyrkokören. Jag är inte längre 17 och följer med Oscar hem varje fredag fasstän jag vet att han inte älskar mig. Jag är inte längre 21 och är full med Frida i den konglige byn. Jag är inte längre tre och målar toaletten röd med vattenfast färg. Jag är 28 och äter kalla pannkakor och skriver på världens längsta uppsats utan slut. Snart fyller pappa 60 och jag har ännu inte skrivit min text till boken: "Här är ditt liv". Det är den andre maj och jag har glömt att ringa någon som fyller år. Här och nu.