skip to main |
skip to sidebar
Jag älskar Stockholm. Så ofta jag önskar att vi bodde nästgårds igen. Så att vi kunde ses oftare. Den utökade familjen är något mycket speciellt. Jag älskar er alla som utgör min.
Entrén till gamla huset har varit stängd, igenbommad och igensatt i 30 år. Fönsterna övermålade. Hallen en garderob. Kirsebergs finsnickeri har lovat länge nu att de skulle hjälpa oss byta trät som blivit dåligt. Länge. Länge. Så gick djungeltelegrafen, att vi skulle ingå äktenskap. Hemmavid dessutom. Då stod Gert-Inge och Helena här med sågar och grejer. Och det är som om vi fått ett nytt hus. Ikväll har jag grundat, sen skall den målas. Sonja, gillar likt mig, den gamla entrén, eftersom det är där kvällssolen är.
Jag älskar att bo här, idag kom Christina förbi, och erbjöd sig leverera is till festen, som hennes bidrag till oss. Sicken plats på jorden. Att ingå äktenskap på. Bara nio dagar kvar nu.
I strid mot alla regler förbereder vi oss för en rokad av bordsplaceringen. Kungen har i och för sig inte bytt plats men tornet har valsat runt en del. Men det kan inte hjälpas, något måste göras. Spelplanen behöver bli komplett.
Ikväll nytt årsbästa på 5 km.
Jag är död, men jag lever.
Det är något så förvirrat över att gifta sig. Vansinnigt dumt att bjuda folk att höra att vi skall älska i nöd och lust. Som om ni inte vet att vi älskar i nöd och lust. Som vi älskat i nöd och lust!
Jag kommer inte ens våga säga ja. Jag som blir nervös när alla tittar. Jag som älskar att alla tittar!
Jag mår nästan illa när jag tänker på alla er som skall komma, både ni som bor hopplöst långt borta och ni som bor nära. Det är en överväldigande känsla. För din och för min skull.
Sen tacksamheten, som väller över mig, att det är just vi. Du och jag och våra fina ungar. Hon som svarar "brum brum" när jag frågar var är Pappa? Som när jag rättar och säger, nej, han åker inte bil, han åker tåg, svarar "tut tut". Och så vackraste Rutan, nu med sin första vegetariska skinnjacka. Som hon längtat. Efter att få börja tvåan. Efter skinnjacka. Jag svingade mitt VISAkort, skall man ha 130 pers på fest i en allt för liten trädgård vad gör då en ny jacka. Fuck ärvda kläder. Kassörskan förstod ingenting, men svarade; på beloppet? Och så du, som släpper ut fjärilarna istället för att döda dem, som inte säger ett ord när jag stjäl böckerna du redan läser, när min tagit slut. Som ligger nära om natten.
Igår en uns av augustiblues. Idag sommarsol. Vi mår så med. Upp, ner. 10 dagar kvar till fredagen den 20 augusti. Då allt skall vara klart inför bröllopet. Det är en mil av ting att göra till dess. Mest akut förutom mat, porslin, dukar, måla plank, besluta om vigselordning, putsa fönster, köpa ring så står SKOR. För oss alla. Sonny klarar sig förstås, men vi andra, vi bara måste ha nya skor. Herregud. Tänk er annars.
Cissi kan inte komma på bröllopet, så vi hade bubbel i trädgården härom kvällen. Mer sånt!
Vi reste till farfar med två barn men fick bara med oss ett hem. Obekymrat hoppade hon vidare på studsmattan och vinkade bara i förbifarten. Jag och Niclas med var sin klump i magen. Vår baby. Så långt borta. Så många dagar. För det är en sak att lämna bort små barn, en annan att lämna bort stora. Vi satt tysta i bilen hem, föreställde oss hur det skulle se ut dagen då hon flyttar, på riktigt. Men så på kvällen, när vi kommit hem från middagen hos Sanna & Johannes, så ringde telefonen. Det är från telia hördes i andra sidan. Jaha, sa Niclas, Ett asflabb på andra sidan.
Idag njuter jag och Sonja av lugnet. Niclas är tillbaka på jobb. Jag och Sonja läser Max och Totte. Vi njuter av sista semesterveckan. Ena.