Surreal

Vad är det för tid jag vaknat till? Jag känner inte igen någonting ändå så är det så ljuvt välbekant. Jag tror kanske att herren gav mig ytterligare en chans. Nej, jag pratar inte om vädret, det är kallare än någonsin och Linköping är efter några dagar med tö som fryst på en gigantisk skridskobana. Trots detta så verkar det som om han har ett öga på mig. Outgrundligt men tacksamt.
När jag accepterat mitt öde och inte längre får panik över att jag snart fylller 28 så ringer någon och påminner mig om att jag fortfarande är ett barn, i alla fall hennes. Även om samtalet inte rörde mig utan hennes barnbarn. Inte skulle väl hennes barnbarn ut och åka bil när det är stormvarning 2 utfärdad för morgondagen. Så här sitter jag nu helt plötsligt med två betalda tågbiljetter skåne ToR. Tack Gud.
Min terapeut har rekommenderat mig en sexuell relation (nej inte med honom, även Gud har moral), den bästa ordination jag någonsin fått. Tack Gud, tack Freud.

Måndag

Måndag har gått förbi söndagen som veckans värsta dag. Måndagar kommer oftast som en chock för mig om även med viss säkerhet och förutsägbarhet. Det är på måndagar jag längtar efter little Ruth när hon gått hem till sin pappa. Men det är också på måndagar som jag får en mindre chock av hennes återentré. Missförstå mig rätt, ingen är gladare än jag av att återse henne, men vem lär henne alla hennes upptåg och hyss? Hon väcker mig om morgnarna utlädd till prinsessan guldpiga (hennes egenkomponerade namn) med nymålade naglar (sic.) och tiara i håret. Det är samma flicka som idag, måndag, reste sig i vagnen när vi gick på stan och ropade: "länge leve friheten" över Linköpings gator. För det har jag förmodligen Astrid Lindgren och bröderna Lejonhjärta att skylla (eller tacka). Det är på måndagar som hon spiller ut prinsessdrycken (hallonmilkshake) över mitt sekelskiftes köksbord, och ner i sprickorna i det gamla, obehandlade träet ligger nu rosa sörja. Det är på måndagar som jag inser att hon inte bara ritat morrhår på min vita soffa utan även på min dator, även om detta mer ser ut som en hårboll. Men det är också på måndagar som hon tar med sig alla dockorna in på toaletten och läser högt för dem ur sin bibel samtidigt som hon sitter just där på toaletten. Med tanke på det så undrar jag om måndagar inte är veckans bästa dag.

Lost

Jag har fullständigt tappat min kompass, eller det var min tur nu. Jag tror nämligen bara att det finns ett visst antal kompasser här i världen och i sann socialistisk anda har jag ingenting emot att låna ut "min". Kompassen återvänder säkert till mig när det är min tur. Ah, jag älskar min deterministiska sida. För utan kompass kan man som bekant inte styra, man sitter bara här vilsen. Och det är ingen större idé att börja leta efter den rätta vägen utan den. Jag vet allt det där, ändå letar jag, eller försöker styra den totala vilsenheten. Dumt att kämpa emot, men vad mer kan man göra? Jag har flera recept mot total vilsenhet, eller som gör vilsenheten uthärdig, de flesta förknippas med inget ansvar och jag har prövat flera av dem idag med lyckat resultat. Shopping. Synd bara att det bygger på konsumtion, profit och allt det där men jag älskar det. Jag talar inte om vilken shopping som helst, jag talar rea-shopping. En välutvecklad konstform. Som jag råkar vara mästare i. Särskilt om det råkar inkludera dansk design. Egentligen den enda formen som man behöver vara mästare i eftersom danskarna vet hur man tar betalt. Idag köpte jag upp stora delar av Linköpings Holly-lager och varenda bebis jag känner kommer snart vara trendigt klädd. Det är som en smekning för mitt ekonomiska sinne att konstatera att jag idag betalade 500 kr för något som innan årsskiftet hade kostat 2000 kr. Sist jag var så här förvirrad gjorde jag kjolfynd på noa noa som har resulterat i tre kjolar i samma nyans, ja, petrol.
11 dagar kvar till bokrean, då kan vi snacka förvirring.

Stigande stjärna

Linköping tar sig. Jag är kanske skyldig Linköping en ursäkt och ingen är egentligen gladare än jag för det. Som ni också vet är Linköping inte hemskare än någon annan svensk mellanstad, det är också som vanlig linsen som jag betraktar världen genom som dikterar dagordningen. Jo, jag antyder att en del av skulden är min. Inte bara det att Linköping stiger upp på himlavalvet även frågan, vad singlar gör med all sin tid, får sig sakta ett svar. För jag har inte alltid levt i tvåsamhet, och om jag överlevde som singel i början av tvåtusen talet så skall jag nog göra det nu med. Parallellerna med tiden kring milleniumskiftet är också flera, jag har provat röka i dag, och avfärdat det. Jag har gått med i Linköpings filmklubb, och även om Linköpingsfilmentusiaster inte riktigt motsvarar de hippa gay-killarna på filmklubben i Helsingborg så är det söta tanter här som bjuder en på kaffe och macka när man kommer dit. Dessutom fanns det flera snygga ensamma pre-medelålders män i publiken, en av dem skulle säkert platsa som genetisk donater till mitt okonceptuerade barn. Nej, förlåt, mamma om du läser det här, så skulle jag aldrig göra.
Valentindagen är dessutom inte så dum när allt kommer kring, en liten chokladask damp ner i mitt knä tidigare i kväll, av någon dessutom som jag älskar mest i hela världen. Tänk att hon redan vet att jag avskyr rosor.
Och till middag? I sann singelanda, en påse chips med tillhörande dip.
Hepp.















Kent, Jen och Jag anno våren 2000.

Gud hör bön?

Nu orkar jag inte mer. Jag har försökt att vara tapper länge nog. Jag har vänt andra kinden till. Jag har låtsats. Jag har ljugit. Jag har fan i mig trott. När det inte har fungerat så har jag bedragit, lurats och rest bort. Nu vet jag inte längre. Jag tror inte jag orkar mer. Det är mot min natur att leva så här, hela min biologi ropar efter något annat. Detta är inte ett värdigt liv.
Gud, jag vet att jag bett om orimliga ting, om saker som jag vet inte står i din makt, jag förstår att examensutfärdande inte faller under din jurisdiktion, och att be om en jungfrufödsel faller kanske på den där idén om din ende son eller om det nu är min ooskuld.
Men detta borde inte vara så svårt. Du sitter ju ändå där uppe på molnen, det borde bara vara att trycka på några knappar. Allt jag ber om är några plusgrader. Att du tar bort den gudsförgätna snön från min åsyn. Gud, jag hade en teckning på väggen under många år, den föreställde Jesus ute på gennesarets sjö när han stillade stormen. När han skonade lärljungarna. En petitess i sammanhanget att barnet bakom teckningen, stavat fel på "stilla" och att det nu i Jesus pratbubbla stod: "stila hav, stila storm". Om Jesus kunde stilla stormen, så kan väl du väl ge mig lite vår och skona mig?
Frälsningen sker inte genom kyrkan, den sker genom tron. Och jag tror. Jag ber.

Ps. Jag bor på Linggatan 17 i Linköping, om det är så att du råkat skicka våren fel, eller om du eller någon annan vill skicka mig en blomma på fucking jävla Valentindagen.

nej tack

Ser jag ut som om jag vill bli uppvaktad? Ser jag ut som om jag vill uppvakta dig? Jag har inget principiellt mot uppvaktning, tro mig, jag tycker inte att det finns mycket som slår just det. Men det finns en dag på året då jag gärna säger nej tack och det är imorgon. Det är inte en aktiv handling mot amerikansk imperialism eller mot rosor, det är bara fel årstid. Tanken med valentin är ju egentligen fin, men vem fan vill hålla vårfest när det är 10 minus och närmare 3 decimeter snö ute?
Tro för guds skull inte att jag är bitter, ensam eller bara inte har fått valentinblomster sen jag var 13 år.

Hear my confession

Okey, jag erkänner jag har lite lite lite 28 års kris. Okey, det är lite tidigt, okey det är inte så mycket att krisa över. Men 28. Min gud. 28.
Fint att busschauffören frågar om jag är ungdom och att jag får visa leg på systemet, jag må se ut som om jag är 19 men helvete jag är snart 28. Datumgränsen för att vara en potentiell någon är passerad för länge sedan. Detta är sista ropet, sista terminen med sovmorgon tills man vaknar och öl på söndagar. Jag tror jag håller på att bli vuxen och missförstå mig rätt, det är sweet och det är det jag väntat på hela livet. Men 28. Hör ni hur töntigt det låter? 28. Det är 28årstönt varning att krisa över detta en och en halv månad innan jag ens blir 28, natten innan hade varit så där 19års hippt. But no, inte ens krisa kan jag göra på ungdomlig manér.
Att fylla år är dock nästan som nyårsafton och man får önska sig sitt nya liv (okey andersson, nu är du på gränsen till medelålderstöntig):
- att jag inte mister fler vänner
- en stereo
- det där som man inte får prata om eftersom det skrämmer bort alla män
- och så en resa till en storstad
oj, så bourgeoisie. Så 28.

Flexitarian

Tack DN, för ännu en morgon med något att bli förbannad över. Idag var det varken Calle Bildts uttalande om att han åker färdtjänst (säpo) eller något dumt som fede-maud sagt, nope det är DN mat som upprör under rubriken "Ekologiskt och snabbt starka mattrender". Jag tillhör numera, allt enligt DN, en ny kategori, flexitarianerna, vi är flexibla idealister, vi väljer vegetariskt när det passar och eh skräpmat när det är ont om tid. Halloj. Jag visste inte att det fanns ett ideologiskt motstånd mot skäpmat, jag trodde att det kallades kunskap. Jag visste inte heller att vegetarisk mat stod i motsats till skräpmat.
Flexitariansimen, ekologismen och mat med själ är de tre trender DN pekar ut, mat med själ, det låter som allt annat är etisk vegetarianism, vi äter bara djur stora nog att ha själ? Men nej, mat med själ är en kost som skall motverka matångesten. Värsta dieten för bulimiker och anorektiker or what?

Allt har sitt pris

Det är kallaste februari, det är tentaperiod, min ekonomi är i oordning, min Lisa har åkt till Dar Es Salaam på bestämd evighet, min familj och mina vänner har inte visat sig norr om skånegränsen det senaste året, jag är hjärtekrossad, mitt hem ser ut som ett horhus, jag har svårt att sova om nätterna och jag har en annan Lisa på repeat på datorn (jag har fortfarande ingen stereo), och jag vill alltid närmre som hon sjunger. Jag fyller alltså alla kriterier för självömkan och depressivt beteende, om jag skulle vilja. Men det är just det, att det är upp till mig att välja. Och detta är mitt val. Ta mig inte på orden, valet är kanske inte direkt, att vakna till 13 minusgrader är inte det val jag alltid önskar mig, men det är likväl ett val och ett val att ta ansvar inför.
Det var länge sedan jag hade ett sådant lugn i magen, på en söndag dessutom.

Bjäre

Det finns kanske en orsak som får mig att längta hem till Bjäre mer än andra, det är samma orsak som gör det så skönt att resa därifrån. På Bjäre är jag någon. Jag är Thomasas dotter. Jag är Marias syster och Max moster. Jag är hotellägaren och CISV:aren. Jag är tjejen som var full på Madison och låste in mig på toan.
Sweet och osweet på samma gång onekligen. Jag går runt i mitt ankeborg och vet inte om jag är Joakim eller Lucas.

Dessutom låter Bjäre mig leva ut den kulturelitistiska sidan som jag så sällan får bejaka. Jag talar om något så trivialt som bio. Bio på Bjäre är något annat än SF:s opersonliga lokaler med tuggomi på sätet och drickhållare åt min 0,6 l cola. Bion i Båstad har en stor guldig stjärna, säkert närmare 2 x 2 m, i taket, som släcks när filmen börjar. Stjärnan har suttit där så länge jag kan minnas. Bion skippar reklamen (antikapitalism i praktiken) och istället presenterar biografsägaren filmen för oss. Bion har 80 platser och jag känner igen de flesta besökarna, det är bibliotikarien, bokhandelsföreståndarinnan, en och annan lärare och så några anderssonare eller andra släktingar.

Men så visar de bara en film i månaden eller nått.

Mantra

Vad är det som gör en till bäst i klassen? Hela frågan är egentligen felformulerad, det finns vissa beteenden som om man uppfyller dem så har man bäst studieresultat, det gör en inte till bäst i klassen. Det är likt allt annat någonting man inte kan vara utan något man kan ha. Den man är, det är något helt annat. Jag vill inte bli någon annan, jag tror inte heller att jag kan det. Men jag kan förändra mina beteende så att jag uppfyller kriterierna, så att jag någonting kan ha.
Acceptans, medveten närvaro, fuck I´m hooked.