Stigande stjärna

Linköping tar sig. Jag är kanske skyldig Linköping en ursäkt och ingen är egentligen gladare än jag för det. Som ni också vet är Linköping inte hemskare än någon annan svensk mellanstad, det är också som vanlig linsen som jag betraktar världen genom som dikterar dagordningen. Jo, jag antyder att en del av skulden är min. Inte bara det att Linköping stiger upp på himlavalvet även frågan, vad singlar gör med all sin tid, får sig sakta ett svar. För jag har inte alltid levt i tvåsamhet, och om jag överlevde som singel i början av tvåtusen talet så skall jag nog göra det nu med. Parallellerna med tiden kring milleniumskiftet är också flera, jag har provat röka i dag, och avfärdat det. Jag har gått med i Linköpings filmklubb, och även om Linköpingsfilmentusiaster inte riktigt motsvarar de hippa gay-killarna på filmklubben i Helsingborg så är det söta tanter här som bjuder en på kaffe och macka när man kommer dit. Dessutom fanns det flera snygga ensamma pre-medelålders män i publiken, en av dem skulle säkert platsa som genetisk donater till mitt okonceptuerade barn. Nej, förlåt, mamma om du läser det här, så skulle jag aldrig göra.
Valentindagen är dessutom inte så dum när allt kommer kring, en liten chokladask damp ner i mitt knä tidigare i kväll, av någon dessutom som jag älskar mest i hela världen. Tänk att hon redan vet att jag avskyr rosor.
Och till middag? I sann singelanda, en påse chips med tillhörande dip.
Hepp.















Kent, Jen och Jag anno våren 2000.