Bjäre

Det finns kanske en orsak som får mig att längta hem till Bjäre mer än andra, det är samma orsak som gör det så skönt att resa därifrån. På Bjäre är jag någon. Jag är Thomasas dotter. Jag är Marias syster och Max moster. Jag är hotellägaren och CISV:aren. Jag är tjejen som var full på Madison och låste in mig på toan.
Sweet och osweet på samma gång onekligen. Jag går runt i mitt ankeborg och vet inte om jag är Joakim eller Lucas.

Dessutom låter Bjäre mig leva ut den kulturelitistiska sidan som jag så sällan får bejaka. Jag talar om något så trivialt som bio. Bio på Bjäre är något annat än SF:s opersonliga lokaler med tuggomi på sätet och drickhållare åt min 0,6 l cola. Bion i Båstad har en stor guldig stjärna, säkert närmare 2 x 2 m, i taket, som släcks när filmen börjar. Stjärnan har suttit där så länge jag kan minnas. Bion skippar reklamen (antikapitalism i praktiken) och istället presenterar biografsägaren filmen för oss. Bion har 80 platser och jag känner igen de flesta besökarna, det är bibliotikarien, bokhandelsföreståndarinnan, en och annan lärare och så några anderssonare eller andra släktingar.

Men så visar de bara en film i månaden eller nått.