Allt har sitt pris

Det är kallaste februari, det är tentaperiod, min ekonomi är i oordning, min Lisa har åkt till Dar Es Salaam på bestämd evighet, min familj och mina vänner har inte visat sig norr om skånegränsen det senaste året, jag är hjärtekrossad, mitt hem ser ut som ett horhus, jag har svårt att sova om nätterna och jag har en annan Lisa på repeat på datorn (jag har fortfarande ingen stereo), och jag vill alltid närmre som hon sjunger. Jag fyller alltså alla kriterier för självömkan och depressivt beteende, om jag skulle vilja. Men det är just det, att det är upp till mig att välja. Och detta är mitt val. Ta mig inte på orden, valet är kanske inte direkt, att vakna till 13 minusgrader är inte det val jag alltid önskar mig, men det är likväl ett val och ett val att ta ansvar inför.
Det var länge sedan jag hade ett sådant lugn i magen, på en söndag dessutom.