en ynnest

Mauro Scocco sa en gång att han skriver som bäst och mest när han mår dåligt. Kanske är det därför jag skriver så sällan, för att jag mår så fint? Men å andra sidan så skriver Mauro Scocco skit.

Det är en sann ynnest att få ha det så här. Jag trivs så bra med Sonja, och hon med mig. Vi hör ihop. Livet kunde inte vara bättre, eller kunde det det? Det är klart att det alltid kan vara bättre, solen kan skina oftare. Nej, oavsett sol, här och nu är det så bra det kan vara. Jag har blivit gräsänka nu. Men det är fint det med, det är fint att få längta, att få sakna. Världens vackraste Rut bekantar sig med den svenska grammatiken och jag försöker att förklara det där med lång och kort vokal.

Annars? Annars var förra veckans tur till Norrköping/Linköping och den kungliga huvudstaden en välbehövd boost. I god mat, storstad, vin, fika, men framförallt i vänner. Smilla deklarerade på hemvägen att spa:et var en bättre semester än Gran Canaria. Sug på den ni.

äh, kyss mig

"Den 9:e ska jag sjunga med Ola Salo"
"jaha - vem är det mer än Ola?"

Ola? Ola. Jesus. Jag gillar inte samtal där vi samtalar om kändisar med bara deras förnamn. Jag känner inte "Ola".
Jag gillar inte kvinnor som spontansjunger när vi redan dansat julen ut. Något litet utdrag ur kommande föreställning med "Ola", I'm sure.

Mitt inre skriker efter att få trasha kvarterets julgransplundring, kasta deras kaloristinna kakor, pepparkakshus och bullar i huvudet på dem, tätt följt av tre gigantiska skålar med smågodis fyllda av tillsatser och skit. Istället ler jag, låtsas lyssna intresserat på samtalet om "Ola", om kommande premiärer, recensioner och utställningar och tar en chokladboll till.

Ikväll är Kirseberg borgerligt så att det förslår. Ikväll tror jag att jag har min första trettioårskris.