åh, åh, åh

Hela min kropp vill skaka om er och skrika vakna. Är detta den skola som skall fostra morgondagens vuxna? Jag blir så frustrerad. Dessa sömniga resignerade lärare - vakna! Barnen längtar efter er. Denna okreativa miljö som skall kallas arbetsplats, för miljoner svenskar. Men kanske ser inte alla skolor ut som min, med trasiga böcker, slängda möbler och fördragna gardiner. På med mössorna barn, ut med gardinerna barn. Jag leder ert uppror, slut upp bakom mig! Barn. Åh.

Jag är så trött

De små barnen gör mig som tröttast. De som aldrig kan sitta still. De som skriker åt varandra. De som tycker att det inte finns något positivt med sin egen klass. Mest vill jag bara krama dem. Jag antar att det inte är så lämpligt.
De lite större barnen är lite sötare, de som inte ännu blygs sina egna kroppar eller sinnen. De som spelar fantastiskt teater. Att vara fröken och student på samma gång gör mig trött.

Oj, oj, oj

vad var det som hände? Idag omvandlades fem veckors teori till praktik. Jag var jävligt nervös. Inte så mycket för elevernas skull men för de andra vuxna. Ni vet dem som kastar ägg på en och hånar en för att man är ny på jobbet. Vad var det egentligen jag var nervös för? Vuxna bits inte. Inte på mig i alla fall. 12 åriga barn däremot borde vara skolbefriade. De kan få komma tillbaka när de är en 16-17 år och de kan sitta still. Men trots att de fäktades med pekpinnarna, vägrade ta ur hörlurarna och var allmänt sömniga så älskade jag det. Men jag kan inte låta bli att fundera över vad de egentligen lär sig.

Men annars i verkligeheten, i det vanliga livet, la réalité, så funderar jag också över vad som händer. Det går så snabbt. Som vanligt så här års krisar jag över att jag snart blir ett år äldre. I år skall jag dessutom krisa över det verkliga livet, det riktiga livet, det ansvarsfulla livet. Över skolval - herregudarsskymning, var tog min baby vägen? Över restskatt, herregud, var tog min ungdom vägen? Över yrkesval - mon dieu, varför är jag inte längre 20. Men äsch, jag älskar det med. Imorgon kommer grannarna på kvällsmat - en miljon vuxenpoäng till mig.

Idag

gläds jag med er som är frusna i NY eller var ni nu finns och vad ni nu planerar. Gårdagens avundsjuka försvann ut genom dörren och in klev maginflunsan.

Denna hatkärlek till facebook

Med risk för att jag trampar någon på tårna spyr jag härmed. Man kan inte annat än älska facebook och hata. Älska eftersom den spegling av den egna identiteten som tidigare förekom i åldersgruppen 20- numera även förekommer i åldersgruppen 20+ (yeps, jag hade en föreläsning på detta i veckan), för visst är det underbart att få skriva den där lilla raden om sig själv, lika härligt som det är att få skriva det i sin messenger. Dock hatar jag er, era jävlar, som skriver om era perfekta jävla liv.

X is frozen in NYC

X is planning the twins...

X har 154 dagar kvar till semestern...

Vilken jälvla New York City, vilken jävla graviditet, vilken jävla semester.

Men äsch, jag är inte bitter, bara sjuk.

shoot me

, lärarutbildningen eller denna förbannade influensa, välj själv. En ska bort, det är ett som är säkert. Det var länge sedan jag måde så här tjuvigt, och en viss nervositet smyger sig på att den är den afrikanska sjukan som fortfarande ett år senare gör sig påmind. Men det verkar osannolikt. Det är säkerligen bara psykosomatiskt.
Livspussel är annars mitt senaste förvärvade ord att använda, inte så svårt att lägga om man bara börjar med kantbitarna, men det är fusk tycker jag.

Argument för arbetskraftsmigration

Smilla: Kan man inte ta ut pengar på en bankomat om man inte har några pengar?
Jag: Nej
Smilla: Varför då?
Jag: För på en bankomat kan man bara ta ut pengar om man har pengar på banken.

10 sek paus

Smilla: Kostar det något att jobba?
Jag: Nej
Smilla: Då kan ju de som inte har några pengar på banken ta ett jobb.
Jag: Men tänk om det inte finns något jobb där man kan börja jobba.
Smilla: Då får man väl flytta.

5 sek paus

Smilla: Utomlands

Kanske behöver jag bara mat i magen

Ibland är jag dålig på att stå upp för mig själv, när jag blir så där semikränkt, när det är subtilt, nyfikenhet, plumphet eller okunskap som ligger bakom. Det är det kanske oftast, det är sällan som någon jag möter går in med ren elakhet för att kränka. Men det är lättare att hantera den där kränkningen som är ett resultat av exempelvis ett bråk. Äsch, sanningen är kanske att jag inte blir så värst kränkt, snarare ledsen, i efterhand. När det är för sent. Sen kan jag inte släppa det, utan går runt och maler. Jag är lite ledsen i dag. Trots att det är vår. Trots att solen skiner.

kitty

Det finns två sorters människor (sic!), de som skriver dagbok och de som inte skriver dagbok. Jag har skrivit dagbok så länge som jag har behärskat det skrivna ordet. De första böckerna är oläsliga kråkfötter som skildrar dagens höjdpunkt, ofta ett besök hos farmor & farfar eller en lek med en kompis. Periodvis har jag utvecklat egna relationer till mina anteckningsböcker, i 10-årsåldern hette dagboken Kitty och var som långa brev till en vän. Ibland saknar jag Kitty. Breven till henne var ocensurerade och nakna. För själens innersta hemligeheter hade vi ett teckensystem, allt för att nyfikna syskon inte skulle kunna snoka reda på det innersta hos en 10-åring. Sen kom den hemska tonåren, då språket blir konstlat, (tänk om jag blir känd och mina dagböcker publiceras - då måste de vara något utöver det vanliga) och upprördheten över hur dumma alla andra är upptog sida efter sida. I tonåren skilde jag dikten från dagboken och denna fick egna böcker, lösa blad och askar. Små berättelser om älskande män och krossade hjärtan. Åh, starlet! Dikter på rim. Haiku.
Gymnasietiden och de efterföljande åren avspeglas av noga utvalda estetiskt vackra böcker, och istället för ett konstlat språk en konstlad handstil, och foton. Foton av mig, av mina vänner och av kärlekar. Tänk att få vara kär var eviga dag. De böckerna är de bästa! Kanske.
Post Smilla försvann boken till förmån för baksidan av kvitton, av organiserade lösblad, av föreläsningsblock och av disktter. Jo, dagboksdisketten finns. Frågan är bara hur jag skall kunna läsa vad jag skrev?
Förrförra årets dagbok finns i en trasig laptop. När jag blir känd får någon tekniker fixa fram den. Numera säkerhetskopierar jag dagboken på en extern håddisk.
Kan du tänka dig Kitty, vad klok jag blivt.

PS 1. Kitty. Solen skiner i dag
PS 2. Kitty "O"

någon slags februari

Klockan närmar sig fem och det är fortfarande ljust ute. Trots någon slags influensa så är det inte hopplöst. Våra nya grannar är bra, de steg in när jag låg nedbäddad och tyckte som mest synd om mig själv, Lykke lekte med Smilla och jag och Anna drack kaffe. Jag tror detta kan bli bra.

på minus

Jag skulle behöva ett kloster, kanske kan detta mitt hus få vara mitt kloster. Där jag kan få gå i retreat. Jag försöker vara en god människa, jag försöker fatta beslut som bidrar till min egen lycka, mitt barns lycka och mina nära och käras lycka. Det är svårt ibland. Särskilt som det sker att våra intressen krockar. Någon lycka är den andres olycka. Ofta tenderar jag att sätta mig i skuld, till mig själv eller andra, för beslut jag fattar. Jag är frustrerad över detta. Att det inte alltid går att betala tillbaks. Att man skall lära sig att leva med periodvisa eller permanenta felaktigheter på kontot. Jag skulle behöva se klart. Semester någon?

Malmö är lite som serbien

påstod en kvinna på bussen idag. Jag vet inte, jag har aldrig varit i serbien. Men visst, Malmö är inte längre Malmö. Inte det Malmö jag flyttade i från.
7:ans buss var sen i dag, och eftersom bussen var så full när den kom släppte chauffören bara på en del av oss som troget väntade, en del av oss fick stå kvar i snålblåsten, där i bland jag. Bussen jag sen klev på var således full av några irriterade resenärer, där ibland inte jag. Jag skulle bara till biblioteket. Väl på Värnhem kliver en kvinna på och vill betala med en femhundring, "nej" säger chauffören, "jag har inte växel". Varpå kvinnan helt sonika går på bussen. Busschauffören vänder sig om och ropar till henne att hon måste gå av, få sin femhundring växlad och sen lösa biljett. Kvinnan sätter sig längst fram och, till synes förbannad, skriker hon åt chauffören, "var skall jag växla, det är inte mitt fel att du inte har växel". Chauffören som samtidigt fyller på bussen till bredden, säger åt kvinnan, att utan biljett ska hon av. "Det kan du glömma" replikerar kvinnan, "jag skall till skolan". Chauffören ringer polisen för att få kvinnan avkastad. En tredje man börjar skrika, "för helvete kör nu! Den förra bussen körde bara förbi och nu står vi fast här. Kör!" Busschauffören svarar att hon skall av först. Ytterligare en kvinna skramlar tillsammans med den något förbannade (tredje) mannen ihop de sexton kronorna som biljetten kostar och bussen kör äntligen i väg. Slutet gott, allting gott tror jag, but no. Den förbannade mannen som fått betala för 500kr-kvinnans biljett för att inte missa sitt eget viktiga tåg, flyg, möte, vad än det månde vara säger till 500kr-kvinnan. "Låt detta bli dig en läxa, busschauffören växlar inte en femhundring, se till att du har växel nästa gång". "Varför skall jag ha det, svarar kvinnan, jag åker ju bussen ändå, utan växel".

Jag älskar mitt nya Malmö.

i-landsproblem

Byggdamm överallt.
En försvunnen plånbok som jag själv förlagt.
Ett missat loppisfynd som inte kunde inhandlas då jag inte hade någon plånbok.
Elfte dagen utan dusch och tvättmaskin.

Nä, inget mer att klaga över.
Jag tror jag är lycklig.