kitty

Det finns två sorters människor (sic!), de som skriver dagbok och de som inte skriver dagbok. Jag har skrivit dagbok så länge som jag har behärskat det skrivna ordet. De första böckerna är oläsliga kråkfötter som skildrar dagens höjdpunkt, ofta ett besök hos farmor & farfar eller en lek med en kompis. Periodvis har jag utvecklat egna relationer till mina anteckningsböcker, i 10-årsåldern hette dagboken Kitty och var som långa brev till en vän. Ibland saknar jag Kitty. Breven till henne var ocensurerade och nakna. För själens innersta hemligeheter hade vi ett teckensystem, allt för att nyfikna syskon inte skulle kunna snoka reda på det innersta hos en 10-åring. Sen kom den hemska tonåren, då språket blir konstlat, (tänk om jag blir känd och mina dagböcker publiceras - då måste de vara något utöver det vanliga) och upprördheten över hur dumma alla andra är upptog sida efter sida. I tonåren skilde jag dikten från dagboken och denna fick egna böcker, lösa blad och askar. Små berättelser om älskande män och krossade hjärtan. Åh, starlet! Dikter på rim. Haiku.
Gymnasietiden och de efterföljande åren avspeglas av noga utvalda estetiskt vackra böcker, och istället för ett konstlat språk en konstlad handstil, och foton. Foton av mig, av mina vänner och av kärlekar. Tänk att få vara kär var eviga dag. De böckerna är de bästa! Kanske.
Post Smilla försvann boken till förmån för baksidan av kvitton, av organiserade lösblad, av föreläsningsblock och av disktter. Jo, dagboksdisketten finns. Frågan är bara hur jag skall kunna läsa vad jag skrev?
Förrförra årets dagbok finns i en trasig laptop. När jag blir känd får någon tekniker fixa fram den. Numera säkerhetskopierar jag dagboken på en extern håddisk.
Kan du tänka dig Kitty, vad klok jag blivt.

PS 1. Kitty. Solen skiner i dag
PS 2. Kitty "O"