skip to main |
skip to sidebar
September farväl.
Niclas är åter i Linköping, hemma med sjukt barn fick vi ingen avskedsmiddag på någon sunkig Malmökrog, lik väl ett litet hångel i tvättstugan. Lilla Rut sover i sin pappas säng och jag sunkar runt i mina stödstrumpor. Anna och Lykke spenderade eftermiddagen här, vi drack kaffe och pratade sex, det är det grannar är till för tror jag, Smilla lät Lykke vinna i spel. Hon är stor nu. På TV går en dokumentär om människor som korsfäster sig för att komma närmare gud. Själv brukar jag läsa teologiska debattinlägg i DN. Dagens aktuellt var förlängt eftersom finanskrisen är här. Jag undrar när de skall komma och intervjua mig så att jag får berätta att ni inte är fattigare i dag än i går. Pengarna finns inte förrän den dag du faktiskt säljer ditt hus, dina fonder eller vad det än månde vara. Precis som du inte var rikare för två år sen heller. Men visst, det finns hundar som är värda 100 000 kr. De som man kan byta rätt av mot två katter, värda 50 000 kr var. Tjocka Alva försöker flytta in hos oss, men jag vill inte ha grannens katt. Jag tycker inte om henne. På tal om katter alltså. Det talas förvånansvärt lite om inflationen dock, på tal om att vara fattig. Det är större problem än "värdet" på mina pensionspengar.
Försäkringsbolaget tiger still. På tal om pengar. Bebisens huvud är nästan fixerat, på tal om något som betyder något. Jag har överlevt september.
Med hjälp av ljud på en våglängd mindre än 17 mm, på en frekvens över 20 kHz fick vi i går säga hej på Börje, eller vad han nu kan vara för en filur. Börje är en tjockis på 2,5 kg. 13% större än den statistiske bebisen.
På vår kyl hänger ett hemskt foto, en påminnelse om nuet. Det föreställer en till synes normal och snygg 30åring och en lika normal och snygg 35åring. Två helt vanliga dödliga. Vanliga 30 och 35-åringar. 30 och 35.
Helgen har varit hopplöst vanlig, hopplöst 30 och 35. I fredags fikade jag med Ela och Smilla åt upp alla kakor. Vi pratade om våra mammor, barn, studier och jobb. Ett vanligt 30-års samtal.
I lördags körde vi till tippen och renoverade lite i vårt hus. Helgens romantik sträckte sig till en att en 30åring och en 35åring försökte rymmas både två i ett 1,50 badkar. Så hopplöst 30-någonting romantiskt. Sen en middag på Just like Mamas, men till skillnad från 22 & 27 hade vi råd med förrätt. Smilla åt för mycket godis hos barnvakten och kräktes och söndagen spenderades i sällskap av Madicken och hämtpizza.
Jag är fånigt lycklig. Jag älskar att vara en del av 30 & 35.
Adam har delat sin att-göra lista på före och efter höstmötet, föredömligt tycker jag. Jag brukar köra före och efter denna veckan. Så är inte detta ett jobb heller utan ett liv. Om jag bara tar en sak i taget så brukar det gå bra. I natt grät Smilla när Niclas steg upp för att ta första tåget till Linköping och jag är hopplöst trött efter en vakennatt. Snart skall vi in i det på riktigt. Jag överväger ett avsnitt glamour nu, till nackel för mitt exjobb. Men vad fan.
Norén har varit på besök och åkt igen. Min "nya" granne Anna stack in huvudet i går för att påminna om att hon fanns och att vi gärna kunde dricka kaffe en dag. Ikväll hemlagad middag sen en helg utan vare sig studier eller jobb, bara fysiskt kroppsarbete. September är fint.
Jag har en av de där dagarna nu. Det hela började i går kväll, när jag försökte greppa en framtid som inte låter sig greppas. Jag tror inte jag gör det felsteget så ofta nu, men när jag gör det gör jag det desto större och det finns ingen Anna i lägenheten brevid som kan lotsa mig rätt. Så jag gör det jag kan bäst när livet är sådant här, tvättar kläder, tröstäter, åker till fiket på IKEA för att förnimma den där känslan av att veta att livet skall förändras. IKEA Bulltofta är för evigt förknippad med den där dagen för sju år sen när vi fick reda på att vi väntade little Ruth. Och så lyssnar jag på Jeff Buckley. Självmord jag vet. Men ändå. Skall man vara lost kan man vara det ordentligt. Men jag har fattat ett beslut. Kanske inte ett beslut att hålla sig i när det blåser. Men ändå något slags ställningstagande. Vad låter jag vara osagt.
Bloody hell, jag passerade den magiska gränsen idag. Om jag vore gravid på 40-talet hade jag varit fullgången nu. Behöver jag säga att jag inte är det.
Idag cyklade jag genom ett oranget Malmö för att inse att jag inte varit utomhus de senaste två dagarna. September är oändligt vackert och det är snart varmare ute än inne. Jag är lycklig.
Vackraste syster har rört Zlatans post. Vackraste Smilla sjunger inte längre tystast i kören. Vackraste Niclas är snart psykolog.
Jag funderar mycket över människor som jag älskar och som jag trott är som mig, men så visar det sig att jag tagit fel. Jag älskar dem ändå men om de ändå ville betala sin skatt. Eller källsortera sina sopor. Eller äta sina tomater (yes, they do exist). Men visst, vi kan bara ta ansvar för våra egna liv. Men ändå.
Nu skall jag stoppa om henne, den vackraste, Rutan.
Huvva mig vad det blir kallt i huset när det blir höst, men det är coolt med ekoliving och att värma huset med laptops och fisar. Mina tomater är mogna och nu skall jag cykla till element och fika.
Hopp!
hösten är visst här. Min att göra lista har svämmat över och dött. Idag när vi skulle till energirådgivaren så frågade Niclas om jag inte tyckte det var skönt att vi gjorde detta, så att jag kunde stryka det från min lista. Då insåg jag, att jag inte ens fört upp det på min lista. Varken den som fem sidor lång i excel (skojar inte) och som är på lång sikt, eller den som är i almanackan på denna veckan (kort sikt) eller den som är i mitt huvud (projekt). Någonstans blev det syntax error. Spännande. Detta är ett experiment i kontrollöshet.
Men jag har bakat både Märtakakor och Naan idag. I fall kriget kommer.
Vem fan behöver ett bryt när man själv kan ta ansvar? va?Espresso con panna räddar mig och ger mig min dos glamour, nu är även Lisa invigd i denna njutning. I denna förhöjda livsglädje. Om så bara för tre minuter. Så sweet. Min nya cigarett. Om kvällarna viskar jag och Niclas uppsatsångest till varandra över te, jo, han dricker te. Nästa dag känns uppsatsskrivandet enklare för oss båda. Jag är tacksam för det jag har och för den glädje jag får känna när jag 07.20 drar upp rullgardinen och tittar ut över mitt Kirseberg. Smilla kan läsa nu, har jag sagt det? Även om lilla h, b och d är försnillande lika och borde förbjudas. Byggbranshen ruinerar oss och att riva 1800-tals väggen blir för dyrt, skönt när någon annan kan fatta beslut åt oss. Konsumtionsstopp har bytts ut mot investeringsstopp. Varför inverstera i fast egendom när man kan placera sina pengar på den rörliga marknaden. Smilla har förlorat 12% av sitt sparkapital i år, och jag funderar på om det fortfarande finns bankböcker. Eller skall man tänka långsiktigt? Mitt privata pensionsparande har minskat med 17% i år men där får man hoppas att vinden hinner vända innan 2044. Att återinföra ATP kan väl inte komma på frågan, dessutom måste jag ha ett jobb då. Det enda irritationsmomentet på himmlen är försäkringsbolaget, jag skulle vilja ha mina pengar nu, så att jag kan börja fota igen. Det var ju så frekvent tidigare, inte sant? /andersson
Åh, var är mina bryt när man behöver dem? Jag skulle behöva en kris, slurpa kräftdy där nere på botten och sen ta mig upp till ytan med förnyade manifest, staketpinnar och vilka i helvete metaforer som ni vill för ett new and improved life.
Istället sitter jag här, som alla morgnar, dricker mitt kaffe och läser sporadiskt på utsidan av mina böcker, ibland på insidan med. Denna morgonen lyssnar jag dock på en ny skiva, Eilen Jewell, som jag lånade på biblioteket i går. Yeps, jag till hör de som lånar musik. Låter staten betala istället för att sno från skivbolagen. Så dum i huvudet är jag. Socialdemokrat om jag inte vetat bättrre.
Jag har en vän som är socialdemokrat på riktigt, i många år hade vi ingen kontakt, nu när vi bor i samma stad så är vi kompisar igen. Han jobbar förvisso inte i videobutiken längre men annars har inte så mycket förändrats. Jag är glad att han är min vän. Jag borde vara glad mer. Åt socialdemokratiska vänner. Istället för att söka dyn.
Imorse frestades jag att bryta konsumtionsstoppet till fördel för en kjol. Jag behöver verkligen en kjol. Men så tänkte jag på vad det innebär. Att jag i två timmar provar kjolar på stan, blir frustrerad över att jag inte hittar en som passar, i desperation köper jag något annat. Som jag inte behöver. Eller så hittar jag den där kjolen, allt för dyr, och blir 600 spänn fattigare. 600 spänn som hellre kunde legat i vårens resekassa. Så hör jag KG Hammars ord om oberoende och beroende. Om den heliga bekymmerslösheten. Om att frikoppla sig från sitt eget jag. Då behöver jag ingen kjol längre. Då behöver jag ingenting.
Bara kärleken till min familj och mina vänner.
Och så en klar uppsats då, en mindre petitess i den heliga bekymmerslösheten.
Klockan är 09.04 och jag har arbetat dagens halvtimme med CISV, nu är det ex-jobbs tid. Så jag ska bara. Bara.
I dessa tider är det lätt att axla rollen som klassens haverist. Jag tror att de andra uppskattar mina skämt på first class. Om inte saknar de humor. I mina ex-jobbs anvisningar står det nedtecknat att hybridstycken är förbjudna. Lärarutbildningen i Kristianstad kan ta sina regler och stoppa upp i röven och börja fundera över vad som verkligen är viktigt. Formalia upp my arse. Tack.
Jag kan skriva med akribi och tänker inte låta några utropstecken smyga sig in i min löpande text, något som ni tydligen nedlåter er till. Använd words rubrikfunktion, bah!
/Er tillgivne Eva Marie on her way falling down
Så äntligen är jag herre på täppan igen. Missförstå mig rätt. Det är inte en fråga om kärlek utan en fråga om pragmatism. Inte för att ansvar går att delegera men nu kan jag inte skylla min bristande disciplin på någon annan. Omöjligt. Solo me. Konsumtionsstoppet skall brytas idag till förmån för ett par stödstrumpor. Kanske kan det räknas som nödvändighet och inte konsumtion. Tveksamt. Men kanske.
Sakta tvingar min kropp mig att anpassa mig till mitt fysiska faktum och jag har sovit eftermiddagslur både i går och i dag. Sakta blir jag den pensionär jag så länge underkuvat. Solen skiner över backarna och jag inser att jag älskar hösten mest av dem alla. Imorgon åker världens bästa Niclas till Linköping och jag hoppas att det innebär att jag kommer få lite mer gjort. Två uppsatsskribenter under samma tak borde vara förbjudet, och då har vi faktiskt två tak att vara under.
Ok, jag drack en till idag, en espresso con panna.Jag har ju som bekant konsumtionsstopp, det innebär en rad ljuvliga saker, bland annat att jag i mitt huvud kan få göra en önskelista. Av saker som jag innerligt vill ha, till mig eller andra. Inga av tingen är sådant jag måste ha. Men om jag fortfarande vill ha dem 2009 så kan jag köpa dem då. Om inte, så är det fint.Just nu vill jag för 2009 ha:- stickade leggings- den grå stickade tröjan till Niclas- kokbok för kakor- stavmixer- stickade grå inneskor
Igår var en märklig dag. Mycket märklig. Jag balanserar på någon slags gräns. Osäker på vad den egentligen innebär. Vore shyst med lite större marginaler. En kärring försökte köra över mig i går. Jag drack espresso med grädde. Idag skall jag få ett grepp om verkligheten.
Ibland är jag så där dumt lik min egen pappa, som idag när jag blev arg över en kanna utspillt vatten. Det kan väl ändå inte betyda något? Sen ringde han, min pappa, och tog en lunch för givet. Men jag sa nej. Ibland är jag bara jag. Det är bra. Nu skall jag krypa ner i en rosa soffa och viska hemligheter med min kärlek.
Inlägg
