torsdagsbetraktelser

Ni vet hur det är ibland, med ett nu som inte låter sig greppas, en framtid som inte låter sig visualiseras. Det är inte så nu. Det bara är. Kirseberg är mitt Brooklyn. Igår när jag fyllde på diskmaskinen efter det att kvällens gäster gått hem tidigt så kände jag den genuina lyckan. Över min dotter och hennes liv, förvisso tror jag att hon vissa dagar skulle kunna få bli utmanad mer, bli sedd mer, men jag tror att när hon ligger där om kvällen och vi läser kapitel efter kapitel i min morbror Trollkarlen så är livet geniunt så bra och kvalitativt som det någonsin kan vara. Jag gläds åt den man jag lever med och att han äntligen står vid målgången, att efter så många års studier äntligen får vara färdig. Vilken sjuhelvetesfest vi måste ha. Jag älskar att han som när jag satt och drack sockerdrinkar på plockepinn i tisdagskväll inte skickar ett "den-första-vallokalsundersökningen-visar..."-sms utan ett "kan-du-köpa-en-liter-mjölk"-sms åt mig. Jag gläds åt mina studier och att de faktiskt tar mig närmare mitt mål och jag gläds åt att jag får ha ett engagemang som ger mig mötet med en massa fina och vackra människor. Jag ler fortfarande åt tisdagens skratt om borgerliga konstruktioner och genus på ultraljudet. Det är underbart att få vara vuxen, det är underbart att världen inte längre är svart eller vit.

/Miranda