den heliga bekymmerslösheten

Kanske inte så vidare helig, men den är här, bekymmerslösheten. Igår plockade vi snäckor längs havet, eller i alla fall sten, de riktiga höststormarna lyser med sin frånvaro och så också snäckorna. Mest små små blåmusslor. En och annan död fisk. I förra veckan låg jag i Annas fåtölj som så många gånger förr. Drack grönt-anna-te och pratade om behovet av att vilja styra och välja. Om kärleken. Jag känner mig hemma på väldigt många platser. Men den där stora klumpiga IKEA-fåtöljen, som jag och Jens kånkade upp för trappan på Gustav Vardagsgatan, är en speciell plats. Att känna sig hemma i.
Vi försov oss i dag, jag och Little Ruth, förvirrade tittade vi på varandra och sa, varför har Niclas inte väckt oss? Jag tycker om att få vara en del av en familj där det är ok att skylla på varandra. Där det är ok att slippa ta ansvar, det går faktiskt snabbare då, att äta frukost, att klä på sig, om det kan få vara någon annans fel. Om så bara för en minut eller två.