Hobbes

Jag har alltid tänkt mig att det är jag som är Carrie. Snygg, absolut inte rödhårig, självständig, rik, delar Imelda Marcos skointresse, babblar mycket. Ja ni fattar, likheterna är slående. Så i går, i biomörkret, fick jag en uppenbarelse. Jag är inte Carrie, jag är Miranda. Det röda håret till trots. Att jag inte sett det tidigare? Den cyniska inställningen till män, strebertendenserna, barn. Kirseberg är mitt Brooklyn. När Miranda gjorde sin pro och con lista då insåg jag faktum. Det finns bara en människa till som jag känner som gör det (över andra människor) C'est moi!

Filmen var outstanding, bäst var publiken (jag var äldst) som inte fullt ut förstår den subtila sex and the city ironin. Hans Wiklund, fuck you.