Småland tur och retur

Med risk för att låta lite sådär extra världsvan och pretantiös så kommer här följande betraktelse.
Jag har sett många platser världen över, platser som jag stundtal förälskat mig i och som jag velat återvända till, där jag känt mig hemma och lugn. Där jag känt mig tillfreds. Bjäre är en sådan plats, Zanzibar en annan. Men ingen plats har sådan påverkan på mig som Grönvik har. Ingen plats jag hitintills skådat är så vacker som Grönvik. Grönvik är en liten plats i Småland, strax norr om Blekingegränsen. På landsvägen mellan Djuramåla och Siggamåla. När den tjocka småländska skogen känns som tjockast uppenbarar sig en glänta, med hagar och ängar, där ligger gammelfarmor Ruts torp. Ett litet rött småländskt torp med tillhörande lada. Där har tiden stått stilla. Där står tiden stilla. Där finns inga grannar som stör, inga bilar, ingen internettrafik och inga människor. Det är bara skogen, ängen och hagen. Kanske är det för att jag aldrig förr sett en sådan öde plats, där man kan duscha på trappan och kissa i gräset, som jag älskar Grönvik. Kanske är det av nostalgi, med sommaren 01 i åtanke då jag och Niclas badade i varje sjö runt Grönvik. Kanske är det illusionen om att det var bättre förr som gör att jag älskar grönvik? Kanske är det för att Smilla slipper alla raseriutbrott där? För att jag slipper alla mina? Kanske är det för att jag tvingas till så total avkoppling och vila så att kropp och själ kan återhämta sig där? Jag vet inte.
Nu kan jag bara hoppas att Grönvikseffekten håller i sig.