galen

Jag håller på att förlora förståndet smått. På alla dessa frågor, varför cyklar hon där, kan man bo i den båten, varför är Sanna inte hemma, vems brygga är detta, varför är det så mycket tång i havet. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Små små frågor som i sig är ganska harmlösa, som undersöker världen, som små öppningar till samtal, men i klump, i sju veckor nu, så frustrerar de mig.
Sen alla dessa löften som aldrig infrias. Ni vet min dåliga ovana av att hänga upp mig och mitt mående på andras beteende. Ni vet, störst av allt är kärleken, men jag är så trött på slokande tomatplantor, otillbakalämnade biblioteksböcker, otömda sopor och kvarlämnade kaffekoppar. Men visst det är bara materiella ting, de betyder ingenting. Vad gör det om en tomatplanta dör? Ingenting. Men samma beteende innebär uteblivna besök, försenade utflykter och allt för lite vänner runt mig.
Denna ömtåliga balans mellan stimulans och understimulans. Mellan arbete och vila. Tristess och fritid. Ork och timmar. Så här går jag och funderar, i mitt rosa hus (jo, jag lovar, jag är tacksam för det jag har) hur jag kan förhålla mig till varandet. Hur jag kan finna acceptans för det jag inte kan förändra. Hur jag kan välja lycka nu. Jag vet, jag skall inte bygga min vardag eller mitt liv på någon annan, bara på mig själv, men det är svårt. Jag rycks med i livspusselkarusellen, i förväntningarna och framförallt i slentrianen, i vanan.
Avslutningsvis en sista bön, ta mitt ord för var det är, jag är inte sur, jag är inte arg, jag söker bara förhållningssätt. Jag behöver bara lite tid.