att nöja sig

Sören påpekade att ett Anderssonskt drag var att aldrig nöja sig. I mina öron är det lite av en komplimang, jag tror dock att det inte avsågs att vara en sådan. Att tacksamhet och tillit borde vara bättre honnörsord att ha som följeslagare än onöjdheten. Kankse är det så. Men jag vill gärna tro att de inte står i motsats till varandra. Att man kan vara tacksam och onöjd på samma gång.
För visst provocerar onöjdheten, ibland, nästan reflexmässigt, ber jag om ursäkt för att jag vill ha mer. Men jag vill ha mer. Bättre.
Äsch, jag tror jag försöker säga förlåt.