psykbryt

Igår kväll drabbades jag av fedetröttheten, den som inträffar när man är för fet. Jag hade inget annat val än att vila, huvva mig. Så där någonstans mellan problemen med att vara min fysiska kropp, en Smilla som inte ville sova, okokt marmelad, dokumentär om riskförlossningar och en annan upplivande dokumentär om hiv i afrika så fick jag det berömda anderssonska psykbrytet. Jeps. La på telefonen för att tre boxare skall sova på min vind när jag skall ha kräftskiva. Eller var det för något annat? Jag minns inte. Be om ursäkt tänkte jag inte heller göra. Sova gick inte heller eftersom jag är för fet för att sova. Oh, yes, det var synd om mig. Första dagen som gravid. Rent psykiskt alltså. Psykbryt. Marmeladbryt. Fulbryt. Så där i väntan på ett sömntåg som införlivats i statens tidtabell ringde telefonen. Ett nackbryt till ett psykbryt. Kan det vara vackrare? Vi pratade till dess att det egentligen var för sent. Om nackbrytsrehabilitering, om två och tresamhet, om distanspartners, om drinkar och trettioårskalas. Inget jävla skitsnack om våra ungar, så som alla andra morsor och farsor gör. Okey, lite om räkningar. Men annars var vi som vi alltid är. Bara där. På var sin sida luren. Jag skall ha psykbryt lite oftare.