Sitter på X2000 och gråter. Ett fullt X2000 skall tilläggas. Marcus Birro skall ha barn och jag gråter. Jag grät i morse med, när jag läste om snökaoset. Om banarbetarna på Malmö C som hackar bort isen från växlarna. Att de måste få sova. Då grät jag.
Anna, min grannen, säger att det är bra. Bra att ha nära till känslorna. Jag vet inte. Jag gråter över inslagna plastpärlearmband, och över grisar som blivit av med knorren. Men värre än gråter, är när jag blir arg, och skriker och kastar saker i väggar. Jo, jag skrattar så att jag kissar på mig med. Jag tycker inte om det. Att ha nära till känslorna. Jag vill vara mer, jämn. Flyta in i bakgrunden. Det fanns en tid då jag slogs med näbbar och klor för att få behålla mina ojämnhet. Då jag vägrade underkasta mig. Det känns avlägset nu.
Vad jag gör istället för att blogga
8 år sedan
Inlägg
1 kommentar:
Du får komma på lektion hos mig. Jag är känslokall och rå. Gråter på sin höjd på begravningar och ibland på bröllop om det är riktigt fint.
Skicka en kommentar