det rinner inget vatten under broarna

Livet prövar mig. Narras. Denna vitsippsavsaknade årstid. Men ändå, lycklig.
Jag saknar fortfarande mina stockholmsvänner, jo ni heter så. Men så slår det mig, som en liten men pinsam påminnelse. Den stavas Malmö. Här är hemma. Nu.
Idag lunch med Daniel, och jag gillar det - där i raderna mellan ett samtal som pågår, en självklar känsla av att vara hemma.
I går i mörkret, i en barnsäng, en liten sjuåring som härmar sin pappa, som att minna om honom när han är bortrest, hon säger något om att anderssonskan har hett humör. Vi fnissar en stund. Sen tyst. Sen säger hon, vänd mot väggen, ut i mörkret, "men du är världens bästa mamma ändå". Hon trycker min hand.
Sen en egen kväll, inga vakna barn, ingen man, ingen som ringer, inget som stör, jag sorterar papper och redovisar kvitton. Efteråt en känsla av lugn. Av ordning och reda.
Om natten väcker han mig sen, inte viskande, utan på Niclas eget burdusa visa, "jag är hemma nu".
Det är jag med.