Vill inte sova, trots att ögonlocken är tunga. Vill prata, med gamla vänner, med nya, trots att timmen är sen. Men kanske är den tiden förbi. När nattliga samtal om nackbryt vs psykbryt kan få rymmas. Jag är sentimental, det är en last. Jag kan konsten att förkovra mig i minnets paradoxala men ack så ögonblickliga förnimmelse. Av den tid som varit. Det är september och jag minns café Åbacka och deras udda koppar, men mest deras våfflor. Jag minns septemberpromenader inom citationstecken på nedlagda flygfält.