Ranelid

I fredags hälsade jag på hos mamma och pappa, och förutom middag med obligatoriskt titta-jag-smög-med-mig-det-gratis-flygplansvin-vinet så är tv tittande ett obligatorium. En av föräldrarna somnar, också det ett obligatorium, och den andre bestämer program. Så där satt jag och pappa Andersson och såg Skavlan och åt vaniljwaffers och vem dyker upp i rutan om inte Ranelid himself. Jag älskar att inte tycka så mycket om honom. Han lyckades inte förstöra min kväll men den där ättriga jag-är-fin-i-kanten-skånskan som han har har förföljt mig. Smilla lyssnar med stora öron när jag läser Pia Hagmar högt med Ranelid/Silbersky skånska. Sonja tittar förvånat på mig och mina Ranelisuppknäppta skjortor när jag leker tittut på samma skånska. Förföljd är ordet. Lite som när den finske polisen var med i tre kronor och allt jag ville tvätta håret med var sampo.
I förmiddags damp "villaliv" ned i brevinkastet. En tidning man får om man bor i hus, antar jag. Vem var på första sidan om inte Ranelid himself, behöver jag säga att han har en guldfiskdamm.