fraternité

I natt drömde jag att alla de jag någonsin sårat förlät mig. Alla jag trampat på, förlät. Du förlät. Det var stor symbolik i drömmen, när jag mottagit den största av förlåtelser, när vi hade skilts åt som vänner (överlämnades det inte även en blombukett?), då möttes jag att ett Versaille som stod i brand. Skulden var min. Brister i min organisation (vem var jag - Marie Antoinette?) var bakgrunden till de våldsamma upploppen och senare även elden. Niclas övergav mig för detta oförlåtliga slarv, frankofoben hade blivit frankofil. Barnen tog han med. Han satt i en bil och passerade Helsingborg, själv var jag fast i slutet av 1700-talet. Han vägrade vända om.

Där vaknade jag. Förlåten men övergiven.

Vem kan somna om efter en sådan dröm? Inte jag. Jag låg och funderade över det där med förlåtelse. Hur jag tror jag gör det, jagar förlåtelse för fel jag begått. Vill vara fri. Förlåten. Av er.

Nej, mer än så, längre än så, accepterad, omtyckt och älskad. Av er.

Natten blev morgon utanför fönstret, utan en tanke på att jag undsluppit revolutionen, snarare fortfarande fast i drömmens förvirring blir det klart för mig. Det är inte ni utan jag som skall förlåta.

Jag svarar inte för er blick, bara min egen. Idag skall jag möta världen. och våren.