cykelsadel

Jag har en cykelsadel, ni vet en sådan för barn. Stol.
Den sadeln härbärgerar min dåliga självkänsla.

Det är en helt vanlig cykelsadel, svart, i någon slags hårdplast. Den är inköpt för en 7-8 år sen, troligtvis begagnad, kanske inte. Det är en ordinär cykelsadel. Min cykelsadel är kall och hård. När det regnar fylls den med vatten för att de små hålen sitter fel. Eller så är hela cykelsadeln felmonterad. Innan man sätter Sonja i den får man dra den rätt, eftersom den ofta sitter snett.

När jag sluter ögonen och ser mig cyklandes genom Malmö med cykelsadeln i hårdplast får jag en känsla av att jag inte duger. Att jag inte är bra nog. En känsla av att alla andra mammor är bättre föräldrar än vad jag är. Jag får också en känsla av att alla andra människor är bättre än mig. Att andra människor ser ner på mig. Nämen titta där kommer hon med sin cykelsadel i svart hårdplast.

Jag vet att det inte är så. Jag vet att jag är bra. Jag vet att andra människor har fullt upp med sitt och inte funderar så mycket över mamman med svart cykelsadel i hårdplast. Jag vet också att cykelsadeln inte gör mig till den jag är. Det är inte det som är poängen.

Cykelsadeln är symbolen. Ni förstår om jag hade haft en sådan där cykelsadel i hårdplast, men orange, då hade jag varit en fem-sex år äldre, men fjällrävenbyxor och aktiv i Miljöpartiet. Då hade jag förvisso inte cyklat genom Malmö utan på någon enskild väg på landet. Hade jag haft en sådan där livsfarlig cykelsadel med glansigt tyg i regnbågens alla färger, inköpt för 700 kr på tradera, äkta från 70-talet, då hade jag varit en tre-fyra år yngre. Förmodligen med ett lite artyfarty jobb. Då hade jag bott i lägenhet på St Knut. Mest av allt så drömmer jag om en sådandär cykelsadel i svart hårdplast men med vadderad grå stoppning. Förmodligen jätteskönt för barnet. En sådan sadel som varje ansvarstagande rationell förälder köper. Producerad 2009. Sådan som 30åriga mammor på Kirseberg har.

Jag har i alla fall en jävligt snygg cykel.