älskade.

De sover nu, mitt hjärtas barn, Smilla, Sonny och lilla Ingrid. Jag hade glömt hur mycket jag saknat henne, hennes pappa och hennes mamma. Det är en ynnest att få älska, sina barn, andras barn. Sin man. Sina vänner. Till Österlen har jag ett romantiskt förhållande, det var här vi badade sommaren då Smilla var nyfödd. Då var jag 23 år. Det är en evighet sedan. Ett liv. Idag är jag en annan. Niclas var 30 år, yngre än vad jag är i dag. Som jag älskade honom då. Som jag älskar honom nu. På ett helt annat vis. Men ändå på samma. Jag är lika lycklig nu som jag var då.

En av de saker som jag värdesätter med Niclas är att han vet att ge mig egentid. Han vet. Att jag älskar ensamheten. Att jag måste få vara själv. Han smyger iväg. Subtilt. Som ikväll, han och David i köket. Jag här ute i kvällen. Med mina böcker. Med mina tankar. Jag tänker att det är ett liv mellan nu och mellan då. Då det var bottenlöst. Mörkt. Nu ljusaste sommarnatten.

De äter glass nu, utan mig. Det gör inget. David skramlar med disken. Niclas kollar resultaten. Ida har somnat bredvid Ingrid. Eller så vakar hon. Från grannarna skrålar festen. Jag lyssnar på Niclas playlist. Man måste älska sommarkvällen. Man måste älska livet.