Mitt huvud bubblar

"Det är så mycket nu", min gamla älsklingsfras som jag svurit att inte använda mer. För den gör anspråk på att detta varande på något vis avviker från det vanliga, och så är inte fallet. Jag är sådan här och det är alltid mycket, inte bara nu. Så jag använder den inte i dag.
Även om jag vet att det är så här så är det svårt att handskas med. Att det allt som oftast bubblar över. Att jag nallar på krediten allt som oftast. Jag antar att det är så det är när man bygger sitt liv. Sitt projekt.
Jag skulle gärna vilja skylla på någon för att orken tryter, på Smillas sexårsvredesutbrott, på vänner som aldrig ringer, mest av allt vill jag skylla på januari. Men äsch, jag struntar i det i dag. Det finns sämre dagar, då man kan behöva spela offer. Idag är inte en sådan dag.

Idag mötte jag en kvinna som förverkligade alla mina fördomar om pedagoger, hon hade samma kläder som hon förmodligen hade 72 när hon examinerades ut som lärare, hon var småbitter på decentraliseringen av den svenska skolan, över välfärdens nedmonterande, över samhällets marknadsanpassning i allmänhet och på dess manifestering - friskolan - i synnerhet. Hon uppmanade oss alla att bli en motkraft till kommersialiseringen av skolan. Men det är bara dag två och jag skall ge henne och hennes kollegor några chanser till. Sen skall jag döma. Hårt tror jag. Jag kan ändå inte låta bli att tro att detta kan bli bra. Att det ordnar sig, för mig med.