Jag är lite osäker nu. Om Spanien eller Italien vinner kvällens kvartsfinal. Om familjens påstådda lugn. Om stundande renovering. Midsommar var fantastiskt vacker och harmonisk, vi låg på en strand och gjorde det vi alla gör bäst, Niclas sov, jag läste och Smilla gjorde sandmos med sandkorv. Det låter tragiskt så här i efterhand, men det var så välbehövt, så allas tid och så bra. Vi hann med picknick och promenad, kaffe och middag innan vi somnade alla tre på vårt danska pensionat. Midsommardag besökte vi Karen Blixen museet och Smilla tyckte det var bajstråkigt, och jag slås av likheten mellan mig och mina egna föräldrar. De drog med oss till allsköns museum, varav V&A i London var det absolut tråkigaste, förmodligen för att det är så stort. Så vi nöjde oss med den snabba turen av Karen Blixen museet.
Igår åt vi sedan, om jag får säga det själv, en fantastisk middag, i sällskap av Nick och Anna, långväga ändå från Tyskland, och the Rue family.
Inga skulle vi inte släppt in för vi fortsatte där vi slutade efter torsdagens middag, att spåna på den stora köksflytten. Nu kan jag inte fokusera på annat än renovering.
Men nu vet jag i alla fall en sak, att Spanien vann. Viva Espana!
Vad jag gör istället för att blogga
8 år sedan

1 kommentar:
Man blir som sina föräldrar hur mycket man än kämpar emot, har jag hört... För mina eventuella barn betyder det att de kommer få vinterjackor "som går ner över rumpan", inte få tågluffa som 15-åringar men i gengäld få efterrätt fast de inte ätit upp maten.
Skicka en kommentar