fikonen lever

Jag älskar maj. Jag älskar trädgården. Men fikonen älskar inte mig. Jag trodde de dött. För någon vecka sedan fick jag nog av de eländigt ledsna buskarna, där grenarna likt rostade skelett påminde om död, och bladfästena torkade ihop och de små små minibladet som legat i träda sedan innan vintern, såg ut som torkad tobak. Så jag klippte. För jag vet ju någonstans att det vid bladfästena kryllar av hormoner, som gör att det blir fikon, blad eller rötter om man sätter ner grenarna i jorden. Så jag klippte varje gren med stor omsorg, precis i bladfästena, mellan det döda rostiga och det till synes friska grenarna. Jag klippte de säkert 100 grenarna. Varje dag har jag pratat med mina grenstumpar men utan synbart resultat. Men så i går, så i dag, så ser jag det, små embryon till blad, små embryon till nya grenar och små embryon till fikon. Fikonen har återuppstått från det döda.

Det är med lika stor entusiasm som jag noterar att mitt livs första persikoblomning varit utan frost, och att det nu bildad små små persikor.