en stjärna, februari

Så ligger de där, anderssonskans två ungar, i en hopplöst förstor dubbelsäng, och andas så där nasalt som jag inbillar mig att bara mina barn gör. Smilla håller Sonjas knutna näve i sin. Hela Sonjas hand ryms i hennes. De väcker varandra ibland, Smilla Sonja genom att smälla upp ett knä i huvudet på henne, Sonja Smilla genom att gny efter stekta sparvar. Det är så Smilla ser på Sonjas ständiga sökande efter bröstet. Hon skulle bara veta att hon själv har guldskedar i mun.
Det är fortfarande februari och jag kan ana våren. Komposten börjar tina och jag häller rykande kaffesump på den i hopp om att hjälpa den på traven.