fredag 1 juni

Väder: regn
Gör: pluggar
Är: utsövd

Jag trodde kanske att en fanfar eller en himmelsk orkester skulle möta mig när examineringen var över. Istället vad det bara tyst och stilla. Över.
En god vän som känner mig allt för väl sa att han tvivlat på att jag skulle klarar av att hålla deadline, att han hade funderat på när jag slet som hårdast om han kanske inte skulle lägga sin energi på att stötta mig i skrivandet, utan att sparar energin till att plocka upp mig när jag misslyckats. De orden varken sårar eller gör mig arg, jag vet att det är så. Att det får bära eller brista. Att det inte kan bära om insatsen inte är risken att brista.
En annan som också känner mig allt för väl, mamma, ringde aldrig för att gratulera igår, trots att jag lämnat besked om det lyckade resultatet, när jag sen ringde upp för att fråga varför, sa hon bara, men Jenny, jag visste att du skulle klara det, jag väntade mig inget annat.
Nä, sanningen att säga så gjorde inte jag det heller, det är det återstående problemet på listan från den där natten i januari, att få min bild av mig att stämma överens med verkligheten.

Status på januarilistan är:

- Börja i terapi √
- Renovera klart köket √
- Ta min magisterexamen √
- Bli mer verklighetsförankrad
- Skaffa en pojkvän
- Få ett jobb
- Måla klart kolonin

Jag vågar nästa säga att jag är halvvägs.