Jag har ingen. Det är intet nytt. Vi har kanske aldrig någon. Men ibland hade jag dig. Jag tror faktiskt att det var så. Att jag ibland hade dig. Jag vet inte. Det är inte en existentiell ensamhet. Det är en jordisk ensamhet som har drabbat mig. Att det är tomt och tyst när jag vill prata om tvätt, kollegor, matlådor och familjecamping. Denna jordiska ensamhet äter min glädje. Den äter mig. Men jag är, och det är alltid något. Om litet så något.